67 år senare sitter de tätt tillsammans på en bänk på en av stadens lummiga innergårdar. Vigselringarna som växlades i Hedvigs kyrka den 18 juni 1955 har blivit slitna, men det har inte kärleken.
– Det handlar om att ta hänsyn till varandra. Och så är vi ganska lika, lugna utan att brusa upp så mycket, ingen av oss har något större temperament, svarar Inga-Lill på den givna frågan om hur de har hållit liv i kärleken till varandra.
Arne ser på sin hustru, nickar instämmande och säger:
– Det är en ungdomsförälskelse som hållit hela vägen.
Han kom från Trollhättan till Norrköping och tekniska gymnasiet. Den där kvällen då han träffade Inga-Lill i Folkets park hade han just avslutat den nio månader och 20 dagar långa militärtjänstgöringen.
Han som var enda barnet hemma i Trollhättan satsades det på. Föräldrarna fick spara för att betala hans utbildning. Något han är mycket tacksam över.
Hon ville bli sjuksköterska och gick på Leonardsbergs hushållsinternat och läste barnskötarlinjen.
Under tre månader arbetade Inga-Lill som barnflicka hos doktor Stenkvist och lärde sig att sköta hem, spela tennis och vikten av att ha ett eget arbete när hemmafrutillvaron kändes klar.
– Tiden hos doktor Stenkvist har jag haft stor nytta av genom livet, säger Inga-Lill.
– Jag också, säger Arne och ler finurligt.
Tillsammans bestämde de att Inga-Lill skulle vara hemmafru när de gift sig.
– Jag tyckte det var roligt att göra i ordning våningen.
De vigdes i Hedvigs kyrka i Norrköping och därifrån tog det nyblivna äkta paret och bröllopsgästerna inhyrda bussar till middagen och festen på Stafsjö värdshus.
– Den var fantastiskt rolig, minns båda och berättar att de tyckte det var synd att bryta upp före de andra gästerna.
– I taxin hem sa vi att det var onödigt tidigt vi åkte därifrån, säger Arne.
Arne hade utbildat sig till ingenjör och fick anställning på Stal i Finspång. Familjen flyttade först dit och därifrån till Linköping där Arne fick arbete och vidareutbildning på Saab. I Linköping föddes först en dotter och sedan en son.
Efter några år återvände familjen till Finspång och Arne tog återigen jobb på Stal.
– Vi var världsledande på fartygsturbiner, det var en väldigt rolig tid.
Arbetet innebar många resor runtom i världen, Tyskland, Japan, Kanada var bara några av länderna dit jobbet förde honom. Oftast var han borta någon vecka men ibland blev det betydligt längre.
Inga-Lill konstaterar att det var ensamt men att de egentligen aldrig tänkte på fördelningen mellan sig som par, den var självklar.
– Det var alltid fest när pappa kom hem, han hade alltid med något gott från flygplatsernas taxfree, säger Inga-Lill.
Familjen tillbringade mycket tid i naturen, både i Kolmården och vid sommarstället i Kaggebo, söder om Valdemarsvik.
Långt senare – som pensionärer – ledde paret flera vandringar i Vrinneviskogen och i Kolmården för andra pensionärer genom organisationen SPF.
När barnen blev större lydde Inga-Lill doktor Stenkvists råd och började arbeta halvtid i förskolan i Finspång. Det i sin tur ledde till att hon och en kollega öppnade en kommunal förskola i Hällestad.
– Jag såg att det kom många barn därifrån som bussades eller kom med taxi till Finspång och förskolan. Föräldrarna i Hällestad blev mycket glada när de fick en förskola nära sig, säger Inga-Lill.