– Du får ursäkta röran, men vi tömmer våra lokaler på Lilla Hemgården så jag plockar hem lite material och försöker rensa i väntan på ett nytt hem för oss, säger Inger Lilja över en kopp kaffe inför hennes 70-årsdag.
"Vi" och "oss" är Grå Husets Cittraspelare.
Hon var med och startade kulturföreningen 1992, men när Hemgården sa upp hyresavtalet i april var verksamheten allvarligt hotad. Läget är betydligt ljusare i dag.
– Inget vet om och när vi kan träffas och spela igen i höst på grund av pandemin, men vi har fått erbjudande om en lokal, som ger oss fina möjligheter att utveckla verksamheten. Det känns bra.
Cittran och dess toner har varit en betydande del genom Inger Liljas liv.
– Jag är uppvuxen i folkmusiken, där cittran finns med. Jag spelade fiol tidigt och fick min allra första cittra av mamma, när jag var 14 år.
Cittran har tagit henne hela vägen till slottet och Stockholm.
– Jag fick ett samtal i höstas från Mary Ljungqvist Hén, som är kunglig hovorganist. Hon undrade om jag kunde komma till slottet och lära henne spela cittra. Hennes egen cittra var inte i bästa skick så jag fick nöjet och äran att leverera en östgötsk cittra till slottet.
Ett möte ledde till ett annat och helt nya uppdrag.
– När jag hade varit där flera gånger och spelat tillsammans med henne frågade hon mig om jag ville och hade möjlighet att ackompanjera operasångaren Daniel Viklund och kyrkokören vid en gudstjänst i Slottskyrkan. Jag tackade ja. Det var oerhört hedrande, säger Inger, som under våren också medverkade vid en tv-inspelning i Ulriksdals Slottskapell.
– Jag brukar, lite skämtsamt, kalla mig kunglig "hovcitron" inför mina vänner, säger Inger och skrattar.
Inger Lilja är utbildad specialpedagog inom habiliteringen. Hon började jobba i Norrköping 1990, men bara ett par år senare tog yrkeslivet en ny och spännande vändning till en helt annan värld med helt andra förutsättningar.
– Jag såg en dokumentär om de utsatta barnen i Rumänien i början av 1990-talet. Den berörde mig. Om jag kunde göra något åt det så skulle jag göra det ... Det kändes så självklart.
Ett par år senare, vid ett möte på jobbet, kom chansen hon väntat på.
– Chefen frågade om någon var intresserad av en utbildningsinsats i Lettland. Jag svarade direkt. Jag behövde ingen betänketid.
Lettland blev början på drygt 20 års arbete i Östeuropa, Ryssland och Kina, där hon jobbade på olika universitet med att utbilda personalgrupper inom arbetet med barn med funktionsnedsättning och information och utbildning till föräldrar.
– Vi ville försöka förändra systemet. Det var själva poängen, men det var inte alltid lätt. Situationen var på många håll väldigt svår och jobbig med helt andra förutsättningar och möjligheter än det vi har i Sverige.
Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt. Många av länderna du arbetat i ligger så långt efter i sitt arbete och utveckling.
– Man reagerar på olika sätt. Man kan bli ..., säger Inger och låter tystnaden vila en smula.
– Jag blev bara arg. Man kan bli ledsen och nedstämd, men jag blev än mer än taggad för att lyckas med en förändring. Jag lyckades skärma av mig och leva ett liv där och ett annat här, men jag kunde å andra sidan bli riktigt irriterad när folk, som har det så bra här hemma i Sverige ändå klagar så mycket.
På måndag fyller hon 70 år och hamnar, rent åldersmässigt, i riskgruppen om covid-19.
– Jag får utegångsförbud, säger Inger halvt på skämt och halvt på allvar.
– Det handlar ju inte om ålder utan man måste tänka förnuftigt. Jag har redan varit väldigt restriktiv i möten med människor och håller avstånd. Jag kan däremot bli väldigt trött på människor i min ålder som suckar, känner sig trakasserad för man är 70 plus och tycker synd om sig själva för begränsningarna. Jag kan bli galen när jag läser insändare om att folk känner sig kränkta av de här begränsningarna på grund av corona. De är ju inte av ondo.
– Men du, Mats, säger Inger plötsligt innan vi ska gå ut i regnet och ta några bilder.
– Jag har, så här i coronatider, upptäckt två nya idoler. De är helt magiska och otroligt bra. Du måste bara se de innan du går. Jag vet inte vem av de här två gubbarna jag älskar mest, säger hon och visar ett par musikaliska inslag signerade André Rieu och Jacke Sjödin.
Inger Lilja spricker upp i ett leende.
– Det finns mer. Du måste lova att se det, när du får tid.
Vem vågar säga emot en kunglig "hovcitron"?