I ett soldränkt hörn av trädgården sitter Lena Häll Eriksson och lyssnar till fontänens plaskande i dammen som kantas av stenar från när och fjärran. Lena är precis där hon vill vara, hemma i sitt Åby.
”Jag bor i Åby, inte Norrköping. Det är djävligt viktigt”, sade hon i sin 50-årsintervju i NT. Hon har inte ändrat sig sen dess. Lena Häll Eriksson må ha flackat och farit över både hela och halva världen och må ständigt drömma om nya upptäcktsfärder, men det är Åby som gäller, då, nu och sen.
Här växte hon upp som enda barnet till fastighetsskötaren Verner och och textilarbeterskan Stina Eriksson. Mammans släkt har hört hemma i Åby sedan 1600-talet, ”trakterna kring Torshag”, förtydligar dottern Lena. Morföräldrarna var vaktmästare i Åby Folkets Hus, där de också bodde.
Förra gången vi sågs var i hennes tjänsterum på SMHI. Det var i september 2009 och ännu hade den nya generaldirektören inte hunnit bli riktigt varm i kläderna. I dag konstaterar hon belåtet att det statliga verket, med sina 650 anställda och en årsomsättning på 650 miljoner kronor, förra året kammade hem priset för ”Sveriges modernaste myndighet” förra året.
– Men det är inget jag tar åt mig äran för, jag blev så imponerad direkt jag kom dit. Allt var på plats och när jag frågade regeringen vad jag hade för uppdrag fick jag till svar ”fortsätt förädla”.
Förädlingsarbetet skulle vara i fem år, det visste hon från dag ett. Sedan skulle hon gå i pension. Sagt och gjort. Tre veckor innan sin 65-årsdag tackade hon för sig. Det kom drygt 200 personer till matsalen på SMHI för att höra sin avgående generaldirektörs betraktelse över de år som ilat förbi.
– Och bara att det kom så många får man väl ta som någon slags hedersbetygelse.
Efter 40 år på tunga, slitsamma poster och med frågor som socialtjänst, invandring och kriminalvård som en del av vardagen lockar långa lediga dagar och en kalender som gapar tom.
– Det har varit spännande, roliga, intressanta jobb, men nu är jag lite trött, både i själen och kroppen, säger hon och njuter av eftermiddagssolen.
Hon måtte vara Norrköpings mesta generaldirektör, som basat över tre av stadens statliga verk. Ideliga sammanträden, tjänsteresor och allt stillasittande har krävt sin kvinna. Förra julen åkte hon på en dunderförkylning, som satte långvariga spår, nu är det skönt att få bestämma över sin egen dag.
Inte för att hon ångrar något av alla de beslut hon fattat under sin långa karriär, ”jag har svårt att se det”.
Och det var så med jobbet att ju svårare det var desto roligare tyckte hon det var.
– Folk tycker inte att jag är klok när jag säger det, men det var åren på Invandrarverket och Migrationsverket, det blev ju 15 år sammanlagt, som var de mest givande.
Samarbete och problemlösning, det är hennes paradgrenar. Det låter som utmärkta egenskaper för en scout. Hon fnissar lite lätt.
– Jag har faktiskt varit scout en gång, men det var länge sen. Jag är en samverkansmänniska.
På frågan om hon inte nån gång funderat på att skriva sina memoarer svarar hon snabbt:
– Nog för att jag har mycket att berätta, men vem skulle vilja läsa det?
Det finns det hon hellre gör. När hon lämnade Migrationsverket var hon hedersledamot i SIV-veteranerna. Ett passivt medlemsskap, fram till nu. I förmiddags var det premiär, en dryga tre kilometer lång skogspromenad i i sällskap med forna arbetskamrater. Gamla vänner och små dotterbarn, det är en utmärkt kombination för en nybliven folkpensionär.
– Jag är väldigt förtjust i mina barnbarn, ja, jag tycker om barn överhuvudtaget.
Storebror Holger, 3, och hans lillasyster Lova, 1, och deras kusin Silas, 2, mormor Lena har nära till dem alla. Äldsta dottern Sara och hennes familj finns ett par stenkast härifrån, yngsta dottern Sofia, ”Fia” har bosatt sig lite längre bort, uppskattningsvis 1,5 kilometer från det vita tegelhus där Lena själv bor sedan 27 år, tillsammans med herr Häll. Det är Christer, som varit hennes man sedan 1985.
Deras hus är väl inbott vid det här laget.
– Det står fullt med grejer på hyllorna, det blir så när man är på väg att bli gammal. Men vi ska bo kvar här tills de bär ut oss, har vi sagt.
På paradplats på hallväggen hänger en stor tavla, en inramad Beatles-affisch, den har hon fått av Bo Strandberg, en av IT-cheferna på SMHI, som en avskedspresent från en fantast till en annan.
– Min första LP-skiva fick jag av mamma och pappa, när jag var 13–14 år. Det var då det började, jag har alla skivorna, men jag var inte den typen som åkte på konsert och satt och skrek på första bänk och jag bryr mig inte om dem som individer heller, det är musiken jag gillar. Jag skulle kunna tävla i Beatlesmusik, hör jag de första ackorden så känner jag igen låten direkt.
Skivorna finns nere i gillestugan, där Lena snabbt plockar fram sin samling. Favoriterna är otaliga, men det finns en som får hjärtat att klappa extra varmt. Det är en låt från albumet ”Abbey Road”, inspelad 1969.
– Den låten ska spelas på min begravning, den är helt fantastisk. Den här meningen ”The love you take is equal with the love you make” (den kärlek du får är lika med den kärlek du ger). Den tycker jag är så bra.