Vill socialdemokraterna fortsätta bygga folkhemmet?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lars Laban Bengtsson, socialdemokraternas informationschef, har i NT försökt ge en bild av hur den socialdemokratiska regeringen konsekvent och systematiskt genomför de vallöften som gavs i förra valrörelsen.
Föralldel, en del har hänt som har gått i rätt riktning. Det ger dock ett något uppblåst intryck när man inte med ett ord berör det faktum att det är tre partier som bidragit när det gäller att nå de mål som var gemensamma åtaganden när vi gick in i den här mandatperioden.
Dessutom är det åtminstone på ett område som målsättningarna långt ifrån är uppfyllda och där Laban är dåligt uppdaterad. Det gäller resurser till vården.
Tabellen till höger är hämtad ur Landstingsförbundets redovisning av landstingens ekonomi december år 2000. Den visar det faktiska och hittills planerade utfallet av statens tillskott och indragningar från landstingssektorn.
Indragningarna under 90-talet gjordes i samband med införandet av egenavgifterna. Avdragsrätten, som skattebetalarna fick göra, innebar kraftigt minskade kommunala skatteintäkter. Kommuner och landsting fick kompensation från staten för uteblivna skatteintäkter motsvarande 40 procent av de totala intäkterna.
Det stora bekymret framöver är de ökande indragningarna genom den moms som kommuner och landsting betalar in till staten.
Under de närmaste tre åren innebär detta att landstingssektorn tvingas ge ifrån sig nio miljarder kronor, som dessutom framför allt drabbar de kommuner och landsting som försöker undvika privatisering och bolagisering i enlighet med de intentioner som Bryssel och EU påbjuder. Frågan har diskuterats i förhandlingarna inför årets budget.
Ännu vet vi inte resultatet, men ett avskaffande av detta orättvisa momssystem - som försvagar landsting som försvarar den offentliga sektorn och gynnar borgerligt styrda landsting som privatiserar - vore en stor framgång för majoritetspartierna i riksdagen.
Även den ohämmade kostnadsspiralen när det gäller mediciner gröper ur resurserna när det gäller landstingens ekonomi, eftersom staten vill övervältra kostnaderna på landstingen utan att ge landstingen maktmedel när det gäller kontrollen över förskrivningarna, subventionerna och prissättningen.
Även här har framför allt vänsterpartiet argumenterat för att läkemedelsbolagens och läkarnas makt på detta område måste brytas. Om inte detta sker måste staten fortsatt ta ansvaret för kostnaderna.
I annat fall kommer medicinkostnaderna att inom en 15-årsperiod att utgöra mer än hälften av de samlade kostnaderna för hälso- och sjukvården. Och landstingen kommer att bli tvungna att minska på antalet anställda i stället för att anställa fler, som Laban menar att det finns utrymme för.
I ingresstexten till Laban Bengtssons artikel sägs: "Det finns mycket kvar att göra innan det nya folkhemmet står färdigt". Ja, så sant! Men har det socialdemokratiska etablissemanget viljan och förmågan till detta?
I så fall gäller det att vilja och kunna bryta de maktstrukturer som idag gröper ur folkhemmet.
Det gäller att inte anpassa sig till ett federativt, överstatligt EU och det gäller att gå i närkamp med läkemedelsföretag och snäva skråintressen inom läkarkåren.
Vill verkligen den socialdemokratiska ledningen och regeringen detta?