Norrköpings kommun har fortfarande mycket att lära i processen runt kommunala upphandlingar. Inte minst när det gäller att hitta vägar för att göra fler lokala entreprenörer konkurrenskraftiga. Men också rent generellt. Kommunen måste se över tidsplaner och framför allt upparbeta rutiner som minskar risken att upphandlingar och underlag leder till överklaganden och vitesförelägganden.
Ett exempel på misslyckad upphandlingsprocess är den nu aktuella upphandlingen av kommunal vuxenutbildning. Upphandlingen består av totalt elva utbildningspaket. Men fyra av utbildningspaketen kommer inte att kunna levereras som planerat med start första januari 2015.
Utbildningspaketet som innehåller studier för allmänna ämnen är överprövat av flera aktörer och ärendet ligger nu hos Kammarrätten. Man beräknar att processen kommer att dra ut på tiden och under tiden avser kommunen att själva bedriva verksamheten på Komvux. Problemet är bara att Komvux redan nu är överfullt med brist på legitimerade lärare i vissa ämnen. Kommunen, som själv haft svårt att möta utbildningsbehoven och som just därför haft en sund kultur med många utförare övergår nu till att enbart erbjuda en enda utförare - sig själv.
Det mest prekära exemplet i hela upphandlingen är kanske ändå utbildningspaketet barn- och fritid. Kommunen förlorade prövning i förvaltningsrätten som bedömde att kommunen brutit mot lagen om offentlig upphandling och därmed att kommunen ska göra om upphandlingen. Nittio elever studerar vid programmet i dag. Kommunen har inte inom egen regi lyckats bereda plats för de nittio eleverna.
Med anledningen av detta har kommunen gått ut med att man avser göra en direktupphandling med den leverantör som fram till december 2014 har avtalet. Kommunen har framfört att detta företag också ”vann” den nya upphandlingen. Min fråga är: Finns det verkligen en ”vinnare” när ärendet fortfarande är föremål för rättslig prövning?
Givetvis skulle det vara förödande för dessa nittio elever om de inte fick slutföra sin utbildning. Det är bra att kommunen försöker hitta lösningar, men många frågetecken kvarstår. 590 000 kronor är gränsen för direktupphandling. Det ger, med rådande prisbild nittio elever cirka en halv termins utbildning. Hur avser man göra med resten av terminen? Ska man direktupphandla igen då med risk att bryta mot lagen och därmed få nya vitesförelägganden?
Samtidigt kan man också fråga sig vad de företag som deltar i kommunens upphandlingar fortsättningsvis kan förvänta sig. Ska man som företagare ”räkna med” att kommunen missköter upphandlingsprocesser och sedan bryter mot lagen för att lösa det problem kommunen själv orsakat?
Avslutningsvis kan man tro att upphandlingar inte rör gemene man. Men oftast berörs våra medborgare stark i sista led. När det gäller den nämnda upphandlingen finns det en farhåga att detta drabbar människor som redan nu står utanför arbetsmarknaden och som har hoppats på att kunna studera via vuxenutbildningen.
Det är avgörande för alla, för företag och enskilda medborgare att kommunen tar sitt ansvar, följer lagar och undviker onödiga vitesförelägganden. Vi har ett gemensamt ansvar för våra skattepengar.