Den politiske sekreteraren i Folkpartiet, Haralampos Karatzas, går i en artikel i NT 2/11 till angrepp mot mig och Miljöpartiet för att vi vågar ha en vision av hur en hållbar livsmedelsförsörjning kan se ut.
Karatzas utgångspunkt för angreppet är mitt uttalande i kommunfullmäktige i juni där jag refererade till den lokala småskaliga produktion av livsmedel som växte fram som svar på livsmedelsbristen i Lettland under sovjettiden och som också med framgång praktiseras på Kuba. Haralampos Karatzas gör den felaktiga, möjligen medvetna, tolkningen att detta är något jag önskar. Men detta har föga med vad jag eller andra önskar, det är tyvärr en nödvändighet.
Till skillnad från Karatzas inser jag att dagens industrijordbruk där insatt energi flerfaldigt överstiger producerad energi inte är hållbart. Detta dopade jordbruk kommer att kollapsa den dagen oljan blir för dyr för att brännas i motorer eller helt tar slut.
De visioner som jag och Miljöpartiet bär på är hur vi ska klara livsmedelsförsörjningen efter industrijordbruket. Karatzas är ekonom. Det är bra, då vet han att ekonomi handlar om att hushålla med knappa resurser. Men först måste han inse att livsmedel kommer att bli en knapp resurs även för oss bortskämda västerlänningar, då kan hans kunskaper bli en tillgång.
Det är trots allt bra att Haralampos Karatzas angriper mig, det avslöjar hans okunskap och bristande omvärldsorientering. Folkpartiet är ett parti som gör anspråk på att få styra Norrköping. Det är bra för väljarna att få se vilken bristfällig grund partiets politik baseras på, en grund som inte ens innefattar en av fysikens mest grundläggande principer, den att naturlagarna inte är förhandlingsbara.