Hjälp mig att sluta med knark
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är det så, som med de flesta mediciner, att det finns vissa kriterier läkarna måste följa angående vem som skall få denna medicin. Detta är fullt förståeligt, men jag anser också att dessa kriterier inte skall vara orubbliga. Ingen människa är den andra lik.
Jag är 26 år, och är mamma till en liten tjej på tre år. Jag är en av dem som har hamnat i detta missbrukarträsk, och försöker på alla sätt och vis att ta mig ur det. Jag har arbete, bostad och hälsan kvar i behåll. Med andra ord, jag har inte hamnat på botten av träsket ännu, men det är bara en tidsfråga om jag fortsätter.
Ett av kriterierna för att få Subute är att man måste ha dokumenterat missbruk i minst ett år. Detta innebär, att eftersom jag inte har åkt in och ut på avgiftningar och olika behandlingshem i över ett år, så har jag inte rätt till denna medicin. Jag gick självmant till socialtjänsten och talade om att jag hade mitt missbruk, och att jag behövde hjälp för att ta mig ur det. Hade jag nu gått dit några månader tidigare, eller haft tidigare överdoser som registrerats på sjukhusen, så hade jag haft den dokumentation som krävs. Jag befinner mig på ett behandlingshem för missbrukande kvinnor, jag tar väldigt seriöst på min behandling och vill verkligen lyckas.
Jag vill ha denna medicin för att den underlättar min behandling. och tar bort det mesta av suget och det innebär att jag kan koncentrera mig på behandlingen till fullo. Det är också så att det är betydligt lättare att hålla sig drogfri när man är under behandling, på grund av annan miljö och väldigt mycket terapi. Det svåra är inte att sluta, det svåra är att inte börja igen, och det är där Subutex har sin verkan.
Jag undrar vad det är för människor som har sådan makt, och undrar om de är medvetna om hur deras beslut påverkar människors liv. Det bör inte vara statistiken som ska vara viktig, utan det är hur man kan hjälpa en människa till ett drägligare liv. Det är inte bara missbrukarens liv det handlar om, utan ofta även missbrukarens närmaste omgivning.
I mitt fall, så påverkar detta beslut även min treåriga dotter. Det är självklart mitt eget ansvar att se till att jag tar mig ur detta, men jag behöver de hjälpmedel som faktiskt finns.Varför är jag inte värd att få den hjälp som finns?Hur långt ner i träsket måste jag gå för att få den?