DEBATT: Groteska topplöner inte liberalism

Gränsen mellan privat och offentlig sektor blir allt oskarpare. Många viktiga samhällsfunktioner innehåller element av båda. Ibland uppfattar man samhällsbärande funktioner som något som borde tillfalla den offentliga sektorn, men inte ens de mest ihärdiga förespråkarna av en omfattande offentlig sektor har fått för sig att kräva att till exempel livsmedelshandeln skulle styras av landstingen. Det är alltså allmänt accepterat att vissa samhällsbärande funktioner sköts av stat, kommun eller landsting, medan andra sköts av en lång rad andra aktörer, det vill säga de anses vara privata.Bankerna har också en samhällsbärande funktion och är i allt väsentligt privata, även om den offentliga sektorn kan ha stora ägarandelar. Utan banker skulle det ekonomiska kretsloppet i samhället stanna av med ödesdigra följder. Många andra privata sektorer har kanske lika viktiga funktioner, som till exempel telekom.Arbetsuppgifterna inom privat och offentlig sektor skiljer sig allt mer sällan väsentligt från varandra, ofta handlar skillnaden bara om benämningar. Trots det här har det under senare år uppstått en rad ytterst trista drag bland de högre befattningshavarna inom den privata sfären i form av groteska löner. Man försöker göra gällande att det handlar om något slags kompensation för osedvanligt skickliga individuella prestationer, men utan att man någonsin på ett övertygande sätt lyckats förklara hur enskilda människor skulle kunna ha sådant oerhört genomslag i de ofta väldiga organisationer de verkar i. När nu konjunkturen viker verkar dessa förment oersättliga individer ganska mediokra. Få har varit förutseende nog att räkna med det ständigt återkommande fenomenet lågkonjunktur. Det är dags att vi frågar oss hur det varit möjligt att de facto tjänstemän i synnerhet inom den samhällsbärande finanssektorn kunnat plocka ut pengar ut systemet för privat bruk, utan tillstymmelse till unika prestationer. Här har vi borgerliga en svag punkt. Vi påtalar med rätta vänsterns ovilja att stänga dörren för extremvänstern. Men själva har vi inte klarat av att tydligt se skillnaden mellan framgångsrika entreprenörer och tjänstemän inom centrala samhällsfunktioner som till exempel finanssektorn. Om en entreprenör blir framgångsrik efter att ha riskerat enbart sitt eget kapital må det vara honom eller henne förunnat. Däremot ska ingen kunna skapa en väldig privat förmögenhet på att riskera andras kapital - och vid ett misslyckande lägga kostnaderna på samhället. Vi skulle aldrig acceptera att gigantiska privatförmögenheter skapades av kommunalt anställda som försåg sig själva med "bonusar". När skiljelinjen mellan offentligt och privat suddas ut kommer säkert många att frestas att kalla sin verksamhet privat som ett svepskäl för att pumpa ut resurser till sig själva. Här måste vi borgerliga sopa rent för egen trappa - alla som vill kalla sig entreprenörer är det inte, utan många är tjänstemän, även om verksamheten kallas privat. En uppgift för vår politik är att röja undan onödiga hinder för entreprenörer, men däremot skadar inte ett eller annat hinder för att stoppa tjänstemän i entreprenörskläder från att roffa åt sig. Vi borgerliga ska akta oss för att se alla som talar varmt för privata lösningar som våra allierade, precis på samma sätt som vi tycker att den demokratiska vänstern borde kunna städa undan de odemokratiska elementen.

Debatt: Groteska topplöner inte liberalism