Den grundläggande skillnaden mellan Miljöpartiet och Folkpartiet, så som det senast framgår
i FP:s politiska sekreterare Haralampos Karatzas artikel i NT 22/11, är vilka planeringsförutsättningar vi utgår från.
Som den folkpartist Karatzas är utgår han helt okritiskt från att man kan bygga en hållbar utveckling på myten om ständig ekonomisk tillväxt och ett industrijordbruk som förbrukar flerfaldigt mer lagrad energi än det levererar. Som argument för att denna grund håller för framtiden anför han, i och för sig helt korrekt, att dagens industrijordbruk enligt FN lyft miljontals människor ur hungersnöd. Men FN talar inte om att jordbruket inte är hållbart, bara att det tillfälligt nått väldigt goda resultat.
Vi miljöpartister utgår i våra planeringsförutsättningar från insikten att hållbarhet inte kan bygga på tillväxt utan på kretslopp och att industrijordbruket bara är en historisk parentes. Det efterindustriella jordbruket har ingenting att göra med vad vi önskar oss, det kommer att bli en nödvändighet och ju tidigare vi anpassar oss, desto bättre kommer vi att klara omställningen.
Ingen kan, eller ens vill, skruva utvecklingen bakåt. Miljöpartiets politik för samhället framåt mot hållbarhet, medan Folkpartiet söker efter framtiden i backspegeln. Den som tittar i backspegeln kör lätt av vägen, medan den som tittar framåt kan finna vägen till det hållbara samhället.