Ekonomi och maktspel för Putins Ryssland västerut
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visserligen gör han både fysiskt och psykiskt ett mycket friskare intryck än sin bullrige föregångare Boris Jeltsin under dennes sista år
vid makten, men var finns egentligen karisman som gör Putin så intressant och som gjorde att han "stal" EU:s toppmöte i Stockholm under helgen?
Kanske är det mystiken vilken omger den ganske tyste Putin som väcker intresse. Att han har ett förflutet inom KGB gör inte det hela sämre. Sist men inte minst har varje rysk president makt med stort M.
Förutom den mediala effekten kan man förstås undra vilken betydelse det hade att Putin deltog på Stockholmsmötet. Det var förvisso första gången en rysk president besökt något av EU:s toppmöten - en viktig markering av att Ryssland betraktar sig som en del av Europa.
Putins agerande är på intet sätt överraskande. Under flera månader har presidenten ägnat ganska stor möda åt charmoffensiver riktade mot Västeuropa. Delvis är det nog faktiskt fråga om ett genuint intresse från Putins sida. Inte för inte är han född i den mycket europeiska staden S:t Petersburg och samarbete med EU-länderna framstår därför som naturligt.
I minst lika stor utsträckning är det emellertid frågan om ren stormaktsstrategi. Relationerna med USA är kyligare än på länge. Lagom till Stockholmsmötet fattade Putin beslut om att ett stort antal amerikanska diplomater skall utvisas, detta som ett svar på att USA utvisar ett stort antal ryska diplomater, misstänkta för spionage.
Visserligen utgör de ömsesidiga utvisningarna delvis en del av Putins och hans amerikanska statschefs-kollega George W Bushs fjäderspel inför varandra. Men Putin är medveten om att Bush är en tuffare motspelare än företrädaren Clinton.
Ekonomiskt kan det få viss betydelse för Ryssland. USA bidrog under Clintons styre till att Ryssland kunde få stora internationella lån - pengar som ofta slarvades bort av Jeltsins korrupta regim. Nu väntar kärvare tider!
Av den anledningen är det viktigt för Ryssland att förbättra de ekonomiska relationerna med EU - och om möjligt slå in kilar mellan USAoch Västeuropa. I Stockholm lobbade Putin framför allt för stöd för ryskt WTO-medlemskap och investeringar från EIB, den Europeiska investeringsbanken.
Att förhandla med EU brukar vara en ganska trög process. Trots varma handslag bjöd inte Stockholmsmötet på mycket av konkreta åtgärder. Det enda ministrarna egentligen kunde enas om var ett halvt löfte om miljöinvesteringar i Ryssland, samt ett beslut om att delta i firandet av S:t Petersburgs 300-årsjubileum om två år.
Det senare uppskattades uppenbarligen av Göran Persson. Han påpekade att staden grundades för "att stoppa svenskarna" och "det är verkligen något att fira".
Den uppmärksammade presskonferensen med ett enormt mediepådrag bjöd annars inte på några överraskningar. Persson var möjligen något nervös, men annars stolt som en tupp på gödselstacken. Putin däremot uppvisade sitt vanliga pokeransikte.
Efter två korta inledningsanföranden av de bägge herrarna svarade Putin på två (2) frågor - påpassligt nog ställda av ryska journalister. Kanske är det väl konspiratoriskt, men man kunde nästan tro att presidenten var införstådd med dessa frågor ty trots att de delvis var kontroversiella föreföll Putin ha förberett sina svar noga.
Apropå gruvligheterna i Tjetjenien höll han fast vid den hårda ryska linjen och jämförde den kosovoalbanska gerillan i Makedonien med de tjetjenska "terroristerna". I Ryssland sitter som vanligt rätten i spjutspets ände.
Vilken betydelse har då Vladimir Putins uppträde för Sverige? För Persson är det naturligtvis en fjäder i hatten. Komsomolskaja Pravdas Sverigekorrespondent, Natalia Gracheva, öste också beröm över statsministern och kallade honom till och med för mycket idealistisk.
Hon påpekade också att intresset för Sverige är ganska stort i Ryssland. Detta till skillnad från under Sovjettiden, då vårt land visserligen sällan kritiserades men inte heller berömdes - ja överhuvud taget helst inte uppmärksammades. Gracheva förklarade detta med att den svenska socialismen var så mycket framgångsrikare än den sovjetiska och att Kreml därför inte ville att folket skulle göra jämförelser!
Michail Gorbatjovs gamle utrikesminister, till lika tidigare sovjetisk ambassadör i Sverige, Boris Pankin intog en mer luttrad attityd till Putins besök. Han trodde inte att det skulle få så stor långsiktig betydelse för Sverige.
Däremot ansåg Pankin att Vladimir Putins uppsåt om bättre samarbete med EU är ärligt, dock med tillägget att presidenten alltid är mån om att samverkan skall ske på hans villkor.
Det ligger mycket i det påståendet. Något förödmjukande för Putin är det när han (liksom sin föregångare Jeltsin) tvingas tjata om att få sälja gas till Västeuropa - indirekt ett erkännande om hur svag den ryska ekonomin är.
Men Putin är och kommer att vara en målmedveten president, som det finns all anledning att behandla med största respekt under varje förhandling.n