Jag kommer hem från en roadtrip i Frankrike och går upp till magiska Ale stenar i Skåne. Möter någon löpare, en hundägare, några turister. Och slås av att ingen säger hej spontant. Efter dryga två veckor utanför Sveriges gränser blir kontrasten total. Inga vänliga ”bonjour” från gammal som ung längre.
Lösning? Jag hälsar självklart! Det gör jag alltid. Ett vänligt ”hej.” Jag hälsar inte på alla på stan eller i ett köpcentrum, det säger sig självt. Men väl när jag möter någon när jag är ute och cyklar, går en promenad, jag hälsar till och med i hissen. För det bryter isen. Jag får inte alltid ett hej tillbaka. För tänk om jag skulle börja prata med dem? Det måste ju vara det folk är rädda för? Eller?
Ett hej är bekräftande, det visar att jag ser dig som medmänniska. Det skapar samhörighet. Jag är säker på att fler hej gör Sverige till en lite bättre plats.
Jag postar ett inlägg om händelsen på LinkedIn och möts av en åsiktsstorm. Snart har över 130 000 personer sett mitt inlägg. Jag trodde aldrig att responsen skulle bli så kraftfull gällande en så enkel sak som en artighetsfras. Självklart håller de flesta med mig – ”klart vi säger hej”! Men det kommer även helt andra typer av argument – skälen till att man låter bli.
Det anses nämligen obehagligt att hälsa på någon annan, någon anser att det är integritetskränkande. En del skriver att det helt enkelt inte finns några skäl att hälsa på de man inte känner, en annan att man kan väcka ett sovande barn.
Jag blir dessutom anklagad för att vara otrevlig eftersom jag tycker att de jag hälsar på faktiskt borde säga hej tillbaka. Hur kan jag kräva något sådant? Jag borde fundera över hur den andra personen upplever situationen!
Tyvärr är det också många som delar min bild att vi blivit betydligt sämre på att hälsa på varandra. Flera skriver även om hur det hugger i föräldrahjärtat när deras barn glatt hälsar på vuxna men inte får svar - och hur barnen till slut tystnar.
Någonstans här inser jag att det här är ett ämne som berör mer än jag någonsin kunnat tro. Jag vred om något i den svenska folksjälen. Och det skaver.
Hur hamnade vi här? Jag tror det finns många lager. Frigörelsen på 1960-talet är kanske ett. Ett annat är att vi bor i ett av världens mest individualistiska och sekulariserade länder. Vi klarar oss själva. Vi behöver inte andra.
Läsare, vet ni. Vi behöver varandra. Vi har ett behov av att veta att det finns människor runt omkring oss. Vi är flockdjur. Vi skapar bara ett ännu kallare och hårdare land när vi låter bli att säga hej. Ett hej kan leda till ett fint samtal, en ny kontakt, en vän. Att säga hej till grannarna i trapphuset är förutom att det är trevligt dessutom en trygghet. Att veta att det finns någon att vända sig till om något skulle hända.
Den psykiska ohälsan ökar i landet och den är störst i storstäderna. Där är också ensamheten större. Ett hej kanske är den enda bekräftelsen en människa får just den dagen.
Jag vill avsluta med ett av inläggen som kommer från en kvinna som flyttade till Sverige från Iran på 1980-talet. Hon anser att svenskar är professionella, kreativa och duktiga när det gäller arbete. Men att vi har mycket att jobba på vad gäller social kompetens i flera sammanhang, från arbetsplatser till grannar. ”Sverige hade varit ett drömland att bo i med varmare människor. ”
Jag håller med. Och det finns ett väldigt enkelt sätt att förändra det. Genom att vara artiga mot varandra och säga hej.
Lina Skandevall
PR-konsult som skriver krönikor i NT