Varje år i december kommer artiklar och inlägg på sociala medier som alla säger samma sak: kvinnor måste sänka sina förväntningar. På sig själva, på männen och på julefriden.
Ibland kommer budskapet som välmenande råd. ”Så slipper ni konflikter i jul” brukar man till exempel kunna läsa i damtidningar. På Instagram manar kvinnor samtidigt varandra att låta tvätten ligga, som en motståndshandling.
Alla har de uppmärksammat samma sak. Bakom pepparkaksbak, luciatåg och julklappsbestyr står utarbetade kvinnor.
Så ser det ut ännu år 2022. Även om män idag har en helt annan syn på jämställdhet än för bara några generationer sedan vilar ansvaret för hem och barn fortfarande tungt på kvinnor. Statistik visar att kvinnor varje dag lägger flera timmar mer än män på obetalt hushållsarbete.
Dessutom tyngs kvinnor av vad som i forskning kallas emotionellt arbete. Det syftar på förväntningar som finns just på kvinnor om att ständigt vara till lags och i beredskap. Kvinnor ska veta när kusinerna fyller år och när mjölken håller på att ta slut. Vi ska vara glädjespridare, stöttepelare och konflikthanterare, på ett sätt som inte alls förväntas av män.
För kvinnor tar arbetet aldrig slut. Vi jobbar i de yrken där tempot är som högst och utbrändhet som vanligast, men väl hemma finns ingen tid för vila. Där tar annat arbete vid.
Tänk dig följande. En kvinna jobbar som undersköterska i hemtjänsten. Varje dag kämpar hon för att hinna med sina brukare och alla deras behov, och hinner knapps ens gå på toaletten.
När hon kommer hem på kvällen finner hon sin man på soffan, zappandes mellan TV-kanalerna. Dammråttorna hopar sig, och barnen som snart ska i väg på aktiviteter väntar på mat.
Det är en helt vanlig dag och en helt vanlig syn. Men för var dag växer hennes frustration över mannens zappande. En dag kommer den börja pysa ut som gift, eller kanske rent av explodera.
Kanske på självaste julafton.
Det hade i så fall inte varit första gången något sådant händer. Det är inte för inte som de flesta separationer sker i januari.
Kvinnors börda angår alla. Varje utmattningsdepression är en samhällskostnad, och få saker är väl värre för en man än att bli lämnad och behöva klara sig själv. När det kommer till lösningar verkar det logiska svaret däremot vara höljt i dunkel. Allsköns uppmaningar till trötta kvinnor i december om att sänka sina förväntningar kan säkert hjälpa en del, men de är mer än något annat en spegling av vad kvinnor jämt får höra när dubbelarbetet kommer på tal. Vi ska nöja oss med mindre. Vi ska våga delegera. Och om så disken inte skulle bli så ren, eller om barnens gympapåse skulle råka bli glömd hemma, är det faktiskt inte hela världen.
Jämställdhet reduceras till kvinnors privatsak och hushållsarbetet till något som utan vidare kan väljas bort. Som om all den tid och kraft kvinnor lägger på familjens omsorg egentligen saknade värde.
Många är de kvinnor som faktiskt har försökt. Som har struntat i tvätten som en motståndshandling, men insett att den inte försvinner av sig själv. Som har följt uppmaningen att delegera, bara för att mötas av en mansbebis som väntar sig beröm varje gång han ”hjälper till” i sitt eget hem.
Sänkta förväntningar lättar inte tyngden från axlarna. Det sker först när ansvaret läggs där det verkligen hör hemma: på männen.
Julefriden blir möjlig när vi skapar den tillsammans. Upp till bevis nu, män!
Melinda Kandel är skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT