Inte bokstavligen, förstås. Men, om inkomstlöneskillnaden mellan kvinnor och män görs om till arbetsdagar av ett år, är det den dystra siffran. År 2024 tjänar Sveriges kvinnor 20 procent mindre än männen. Dessutom har 15 års utveckling mot jämställdhet sedan några år tillbaka stannat av, och i år har kurvan för första gången vänt åt fel håll. Gapet växer, jämställdheten minskar. 

För många är siffrorna kanske förvånande. Jämställdhet är ju sedan länge en slags svensk överideologi. Få är de som år 2024 försvarar en ordning där män har mer makt och pengar, och det finns ingen seriös arbetsplats idag som inte har någon slags jämställdhetspolicy. Men inkomstlönegapet handlar inte om illvilja – utan om klass. Det framgår av en rapport från Jämställdhetsinstitutet, som släpptes i augusti. Rapporten visar att tjänstemannakvinnor nästan är ekonomiskt jämställda männen, men att arbetarklassens kvinnor halkar efter. Särskilt gäller det de med utländsk bakgrund. De slutade jobba avlönat redan den 16 juli i år.

I flera decennier har Sverige odlat sina miljardärer på bekostnad av sociala skyddsnät, anställningstrygghet och välfärden – där en stor del av alla kvinnor jobbar. Från att ha varit världens mest jämlika land, går det idag 88,8 barnskötarlöner på en topp-VD:s månadsinkomst. Det ger en fingervisning om vems arbete och liv som värdesatts. 

För arbetarklassens kvinnor betyder det ofrivilliga deltidsanställningar, för att kroppen inte orkar mer, eller för att det helt enkelt är vad som erbjuds. Det innebär att sjukskrivas för utmattningssyndrom efter att allt för länge rusat mellan avdelningar och inte räcka till, för att det saknas personal. Det innebär att inte våga separera, för man inte hittar ett boende man har råd med. Det innebär att dö i förtid, när kroppen tagit slut. 

Regeringen fortsätter på inslagen bana. I höstbudgeten belönas de rikaste med ytterligare skattesänkningar, samtidigt som taket sänks i a-kassan och välfärden sätts på svältkur. Sveriges kvinnoorganisationer har utropat gruppen rika män till budgetens vinnare.

Men det är inte bara staten som påverkar människors liv och arbetsvillkor. Ett stort ansvar vilar också på kommuner och regioner. 

Östergötland är tyvärr sämst i klassen. Här är löneskillnaderna mellan könen som störst, visar statistik från SCB (2023). Att man förtjänar jumboplats har regionen visat genom storvarsel i sjukvården, där arbetsmiljön redan innan var på bristningsgränsen. “Benen bär inte snart, hur mycket ska vi egentligen orka med?”, frågar sig Ann-Christin Paulsson, undersköterska på Vrinnevisjukhuset, i en intervju med NT(28/9). 

Norrköping är visserligen inte värst i länet (det är Linköping), men även här har insatser gjorts för jämställdhetens tillbakagång. Välfärden får ständiga budgetnedskärningar, och man har avbrutit satsningar på löner och heltid som norm. Barnskötare får klara sig på löner som knappt går att leva på, och kommunens undersköterskor kämpar vidare i deltidsträsket. 

När man frågar personer till höger lyfter de gärna fram klassresan som lösningen på de flesta sociala problem. Den som bara kämpar hårt och utbildar sig kan resa sig ur eländet, menar de.

Men, utöver det faktum att alla faktiskt inte har den möjligheten, borde arbetarklassen överhuvudtaget inte vara en eländig plats. De som jobbar här, och kanske kvinnorna särskilt, får samhället att fungera. Utan förskolläraren och undersköterskan skulle kanske inte ekonomen kunna gå till jobbet. Utan sjuksköterskan och städaren skulle inte läkaren kunna operera säkert. Och idag, när det föds för få barn samtidigt som en åldrande befolkning behöver alltmer vård och omsorg, är det viktigare än någonsin att unga faktiskt vill ta, och stanna i dessa yrken.

Den som söker jämställdhet på riktigt måste inse att vi aldrig når dit med dagens klassklyftor och nedskärningspolitik. Istället behöver arbetarklassens kvinnor få fler arbetskamrater, rätt till heltid, trygga villkor och en lön som speglar deras oumbärliga arbete.

Vägen dit går genom omfördelningspolitik. Med andra ord: dags för miljardärerna att kliva åt sidan. Nu är det välfärdens, jämlikhetens och arbetarkvinnornas tur!