Det är väl bra med en djurklinik, men märkligt när den finns i den fabrikslokal där min pappa jobbade som tillskärare. Över huvud taget saknar jag myriaderna av industriarbetare som fyllde gatorna med unikaboxen på pakethållaren. Och vemodet kommer över mig när jag ser Baksidan, en gång i tiden en vildvuxen lekplats, men som nu har fyllts med prydliga trevåningshus och lika prydliga gräsmattor.
Det handlar alltså om Motala, den plats där jag växte upp och som jag lämnade i 20-årsåldern. Det är något alldeles speciellt att komma tillbaka till sin födelseort. En känsla som ingen har beskrivit bättre än Eldkvarn och Plura Jonsson.
”Det verkar som regnet kommer och kvällen är här. Staden är tom, jag undrar var alla är. Fabrikerna står tysta bredvid Motala Ström….Det här är inte min stad längre.”
Raderna är från Eldkvarns ”27” och handlar om när Plura sitter på tåget till Stockholm efter mammans begravning.
Jo, jag var alltså där, i Götaparken när Eldkvarn tackade för sig. Jag stod i mängden, och nynnade med i alla välbekanta melodier och nickade lite försynt till gamla och nya vänner. Ett nickande som bekräftade samförståndet, ett lite vemodigt samförstånd. Vi var där för att säga adjö och för att vi var en del av samma lokalpatriotiska gemenskap. Upptäckte för övrigt några tillresta bekanta från Stockholm och ett par från Värmland. Det kändes bra att gemenskapen uppenbarligen är större än Norrköping.
Det här är inte längre min stad, sjöng alltså Eldkvarn, och orden träffade mig i maggropen. Jag kände igen känslan. Samma känsla, om än inte lika poetiskt uttryckt, som jag får när jag vandrar runt i min barn- och ungdomsstad.
Jag promenerade hem från konserten i sällskap med ett par stockholmare. Vi pratade om staden, om Norrköping, och om hur den har förvandlats.
En stad kan aldrig vara ett museum för återvändande nostalgiker. Förnyelsen är nödvändig. Samtidigt är det farligt underskatta den nostalgi som bottnar i stoltheten över hembygden. För mig handlar politik och samhällsarbete väldigt mycket om balansgången mellan förnyelse och förvaltning. Jag vågar påstå att Norrköping på många sätt var en sämre stad för 40 år sedan. Fabrikslokalerna stod tomma. Det byggdes i stort sett ingenting och befolkningen minskade. Delar av staden såg nästan krigsskadad ut.
Samtidigt fanns det en kraft som gjorde att människor stannade kvar. Det fanns framgångsrika företag och det fanns ett starkt idrottsliv och redan då ett bubblande kulturliv. Det fanns fantastiskt vackra hus och områden.
Åter till Motala; jag kan förlåta dagens politiker i Motala för att de har förändrat innerstaden. Jag begriper att synen på trafiken och utsläppen har förändrats. Framför allt blir jag glad när jag ser dagens hamnområde. Motala är en sjöstad, och idag tar man verkligen till vara närheten till vattnet. En ganska ruffig miljö under min barndom har förvandlats till ett trivsamt område med restauranger och andra mötesplatser.
Stockholmarna jag mötte efter Eldkvarns konsert tyckte att Norrköping var en fin stad. En uppfattning jag vet att många Norrköpingsbor delar, men jag vet också att många känner en oro. En oro för att förändringen är på väg att svepa bort miljöer och verksamheter som har betytt mycket för Norrköping genom åren och som fortfarande är viktiga. Det är därför som det finns ett sådant engagemang för Esterön och Strömsholmen och för symfoniorkestern.
Det jag försöker säga är att vi som lever här och nu har en förbannad skyldighet att lyssna och försöka förstå varför det har blivit som det är. Nostalgin kan aldrig ensamt styra utvecklingen, men utan den kan vi aldrig göra den svåra avvägningen mellan förvaltning och förnyelse.
Norrköping kan aldrig bli den stad Plura lämnade, men vi kan var en stad som han känner igen och som han känner för.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent