Så skriver Magnus Västerbro i sin lovprisade bok ”Svälten”. Problemet han pekar på i sin bok om svältåren 1867-69 är att stora klyftor får förödande verkningar för samhällets långsiktiga utveckling. Generationer får leva med effekterna av sina dåliga uppväxtvillkor resten av livet.
Så är det även idag. Det är lätt att peka på problemens symptom, till exempel omfattande långtidsarbetslöshet, segregation och utanförskap, som särskilt i vissa bostadsområden skapar jordmån för kriminalitet och extremism.
Magdalena Andersson talade väl om att ”Vända på alla stenar” i kampen mot kriminalitet och segregation, men ännu har vi inte sett några förslag varken från regeringen eller högeroppositionen för att vända på den kanske tyngsta stenen – de galopperande klyftorna i Sverige inom både ekonomi, utbildning, hälsa och inflytande.
Mångfaldigt prisbelönte ekonomijournalisten Andreas Cervenka, tidigare bl a på Dagens Industri, har i boken ”Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” övertygande visat hur klyftorna i Sverige har ökat fortare än i nästan alla andra länder.
De låga räntorna har medfört en enorm ökning av värdena på fastigheter och aktier och har i kombination med avskaffandet av arvs-, gåvo-, förmögenhets-, fastighets- och värnskatt, sänkta bolagsskatter och införandet av extremt gynnsamma ISK-sparkonton gynnat de rikaste med oerhörda belopp. Vi har fått en dramatisk ekonomisk överföring från hyresboende till bostadsrättsinnehavare och från löntagare till aktieägare.
Sverige är fortfarande ett högskatteland för löne- och pensionsinkomster, men har för kapital blivit ett extremt lågskatteland. Till detta kan läggas de enorma belopp som försvinner i skattefusk och skatteflykt.
Inte minst drabbar detta bostadsmarknaden. En polis, lärare eller undersköterska kan inte längre köpa sig en bostad med sparade pengar, i varje fall inte i de större städerna.
Samtidigt har privata fastighetsägare gjort miljarder i vinst på friköpta bostadsfastigheter ur miljonprogrammet och samhällsfastigheter som sedan hyrs tillbaka till det offentliga – där ingenting går tillbaka till hyresgäster och skattebetalare.
Det är inte bara kritiska journalister eller vänsterpolitiker som påpekar problemet. Bland de kritiska finns Världsbanken, ekonomer från Internationella Valutafonden IMF, världens ledande affärstidning Financial Times, USAs f d arbetsmarknadsminister Robert Reich som visar att lönerna inte hänger med inflationen medan börsbolagen gör rekordvinster osv.
Problemet är inte att några blir rika, det handlar inte om avundsjuka. Problemet är att så många blir rika p g a omfördelning, via politiska beslut som gynnar dem på bekostnad av alla andra. Det riktigt långsiktiga problemet är att klyftorna innebär enorma framtida ekonomiska förluster när så många människor aldrig får chansen att förverkliga sin potential utan fastnar i låg utbildning, arbetslöshet och låglönejobb.
USA:s president Joe Biden, inte precis någon socialist, föreslår en särskild skatt på miljardärer som betalar låg skatt. Är det inte dags för svenska partier att också gå i den riktningen?
Särskilt socialdemokratin som historiskt alltid har stått för parollen ”skatt efter bärkraft” måste börja ta sig an denna svåra utmaning, och svara på frågor som:
- Hur hanterar vi den växande frustrationen över att vi sammantaget aldrig har varit så rika, men ändå möter ständiga välfärds- och utanförskapsproblem?
- Hur hanterar vi föräldrars oro över att dagens unga riskerar att bli den första generationen i modern tid som kan få det sämre än sina föräldrar?
- Vad gör vi åt klyftorna i Sverige, som idag utgör ett allvarligt hot mot den svenska modellen, sammanhållningen, välfärden och – faktiskt – den ekonomiska tillväxten?
Göran Färm
Kommunfullmäktigeledamot och före detta Europaparlamentariker (S)