Rapporten utlöste dessvärre också ett politiskt ”blame-game”. Politiker på högerkanten skyller alla brister på den rödgröna regeringen. Socialdemokrater pekar – inte utan orsak – på att regionerna har ansvaret för sjukvården, kommunerna för äldreomsorgen och att några av de värst drabbade regionerna och kommunerna styrs av de högerpartier som försöker vältra över skulden på regeringen. Diverse ”experter” skyller på Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.
Andra luftar gamla käpphästar, ofta om organisation. Låt staten ta över sjukvården, heter det ibland, som om det skulle vara en ”quick-fix”. Eller ”förbjud privat äldreomsorg”. Här är jag inte oskyldig själv. Jag har i några artiklar hävdat att det var synd att man inte när frågan var aktuell för några år sedan orkade reformera regionerna till större och starkare enheter.
Jag står för den uppfattningen, men tror inte att debatten nu främst bör handla om detta. Den bör heller inte i första hand – som hos Mats Knutson i tv – handla om vems fel allt är och vilka regeringar, ministrar kommunal- eller regionråd som bör avgå.
Snarare borde vi enas om att alla har missat att förbereda sig för en pandemi av coronans dignitet, vilket inte är så konstigt, eftersom vi inte har upplevt något liknande på hundra år. Den utgångspunkten kanske kan ge en mera saklig debatt.
Vad är det då som måste åtgärdas? Några saker verkar uppenbara:
Kommissionen pekar på bristen på personalresurser i vård och omsorg – för låg bemanning, för många timanställda, för låg kompetensnivå. Det är lätt att hålla med, men vad gör vi åt det när läget dessutom förvärras av att pandemin får många i vården att ge upp? Problemet är heller inte bara tillfälligt, utan i högsta grad långsiktigt. Därmed måste Sverige ta itu med tunga och svåra frågor utan snabba patentlösningar – bättre utbildning, mer attraktiva arbetsvillkor, högre löner och så vidare.
Bristen på personal beror också på otillräckliga ekonomiska resurser. Effektivisering är alldeles nödvändigt, men när nedskurna budgetar medför att personaltätheten tunnas ut och kvalificerad personal väljer bort vården för andra yrkeskarriärer har vi problem. Är det inte dags att återta några av de senaste femton årens skattesänkningar – och återställa dem på ett rättvist sätt?
Vi har en otillräcklig beredskapsplanering. Här har både stat, regioner och kommuner syndat, och av förklarliga skäl. När man måste spara och effektivisera är det lätt att sådant man eventuellt kan behöva i framtiden får vika för det man absolut behöver omedelbart. Det har vi sett förut, lokalt, nationellt och internationellt – i samband med tsunamin, finanskrisen, översvämningarna, skogsbränderna, flyktingkrisen och så vidare. Här måste regelverk och ansvar förtydligas inför framtida kriser, och inte minst det europeiska samarbetet utvecklas mera.
Just nu har dock alla främst ansvar för att debatten inte urartar i destruktivt sökande efter syndabockar, utan för att så snabbt som möjligt arbeta fram hållbara lösningar för framtiden.