Mycket av debatten efter Coronakrisen – och en hel del innan dess – handlar om hur kommunerna och regionerna har skött sitt ansvar för vård, omsorg och skola.
Många har kunnat konstatera brister i vårdens och äldreomsorgens beredskap för den typ av kriser vi nu upplever. Och rapport efter rapport konstaterar brister i skolsystemets likvärdighet socialt och geografiskt över landet. En hel del röster har börjat höras för förstatliganden av vården och skolan, och inte som traditionellt bara från vänster.
En viktig röst har dock nyligen höjt ett varningens finger. Kloke ”Fråga Lund-kändisen” Gunnar Wetterberg, med bakgrund både i SACO, kommunvärlden och regeringskansliet skriver i Dagens Samhälle. Han varnar för att debatten efter Coronapandemin tenderar att leda till ogenomtänkta förstatligandekrav. Jag håller med helt och hållet.
Självfallet kan ingen hävda att allt bara är toppen och att inget behöver göras. Men frågan är om bristerna bäst åtgärdas genom att dra igång en enorm organisationsförändring där staten tar över t ex sjukvården eller skolan, eller genom reformer där det kommunala självstyret och ansvaret bevaras.
Jag tror att nyckeln ligger i en mening i Wetterbergs artikel, som jag helt håller med om.
”…allt måste inte förbli vid det gamla. Den svenska modellen bygger på ett samspel mellan en stark centralstat och den lokala självstyrelsen”.
Jag har alltså inget emot striktare centrala riktlinjer, kvalitetskrav eller ökat statligt ansvar för finansieringen, både inom äldreomsorgen och skolan, liksom för pandemiberedskapen inom sjukvården.
Men att som tyvärr många gör idag ropa efter att förstatliga hela organisationen av vården eller skolan tror jag skulle riskera att bli en hopplöst bökig process, utan garantier för att något blir bättre. Eventuella fördelar i form av minskade olikheter och orättvisor riskerar att ätas upp av mångdubbelt större nackdelar i form av långa avstånd till beslutsfattare, minskad mångfald och ökad byråkrati.
Arbetsmarknadspolitiken är ett talande och avskräckande exempel. Vi hade på 80- och 90-talen en väl utvecklad ansvarsfördelning mellan Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, länsarbetsnämnder och lokala arbetsförmedlingsnämnder, där staten, kommunerna, facken och näringslivet samarbetade utmärkt, inte minst lokalt. Detta slogs sönder av Svenskt Näringslivs ideologiska invändningar, där Reinfeldt-regeringen villigt lyssnade, och världens kanske mest avancerade arbetsmarknadspolitik slogs sönder. Jag vet en del om detta eftersom jag både har suttit i AMS styrelse och varit ordförande i Norrköpings lokala arbetsförmedlingsnämnd.
Jag säger inte att allt i arbetsmarknadspolitiken var bra, men att krossa hela systemet gjorde att värdefulla erfarenheter gick till spillo och orimligt mycket tid och resurser gick förlorade i själva omställningen, som sedan har måste göras om. Och idag är det väl inte många som anser att resultatet var lyckat.
Låt detta vara en varningssignal inför framtida debatter om förstatliganden och minskat ansvar för kommuner och regioner som patentlösning. Hur stora de privata inslagen i t ex skolan bör vara är en annan debatt.