Jag är ett barn av 1990-talets betygsrevolution. På högstadiet tilldelades min årskull 1 – 5-betyg, medan det på gymnasiet blev bokstavskombinationer. Det jag minns mest var att sifferbetygen var enklare att begripa, särskilt när medelbetyget skulle räknas ut. Bokstäverna var bredare i sitt omfång (MVG svårare att få än en 5:a) och bara uträknande av medelbetyget krävde nästintill ett VG i matematik.
Omdaningen av betygssystemet på 90-talet innebar därtill något betydligt mer banbrytande än att siffror byttes mot bokstäver; införandet av betyget Icke godkänd. När systemet gjordes om ytterligare en gång (2011) hängde det underkända betyget med. Nu i form av bokstaven F.
I artikeln ”Det förödande F:et” (tidskriften Fokus nr 22) framgår att betyget skapar merjobb för lärarna, som måste betygsvarna och hålla krisberedskap för elever (och deras föräldrar) som riskerar underkänt betyg. Därtill skapar det risk för glädjebetyg: lärare sätter ”snäll-E” på elever, fastän de egentligen inte klarar målen för godkänt.
Varför gör då lärare på detta viset? Jo, helt enkelt för att inte sabba elevernas liv. Bokstavligt talat. För bara några veckor sedan sjöng vitklädda studenter på lastbilsflak i Norrköping och runt om i landet Å den ljusnande framtid är vår! De hade rätt, framtiden är ljus för den som gått ut gymnasiet. I ovan nämnda artikel intygar en pedagogikprofessor att det säkraste sättet att skrota en människas möjligheter att lyckas i samhället, är att gå ut nian utan fullständiga betyg. Det går ofta illa senare i livet.
Med E som avgörande för en elevs framtid, är risken inte bara att det delas ut av ren barmhärtighet. E stjäl också fokus och resurser från högre prestationer. Lärare har inte tid, och skolor inte råd, att utmana och motivera elever till bättre betyg – godkänd blir allt som räknas.
Därför är det inte så konstigt, snarare rent medmänskligt, att lärare sätter snäll-betyg. Jag kollar med några vänner som arbetat som lärare i många år, och de bekräftar att valet ofta står mellan att släpa elever över E-gränsen – eller utdela käftsmällen F. Likväl fick nästan 18 000 av 121 000 elever som gick ut grundskolan förra året F i något av måste-ämnena svenska, engelska eller matte. Innebärande att 15 procent av niondeklassarna inte var behöriga till gymnasiet.
Trots lågkonjunktur, inflation, svag krona, effektbrist och handelshinder är kompetensförsörjning alltjämt företagens största tillväxthinder. Inte minst behövs människor med praktiskt yrkeskunnande på arbetsmarknaden idag och decennier framåt. Dagens betygssystem sätter stopp för elever att komma in på ett gymnasieprogram. Därmed minskar utsikterna drastiskt att försörja sig och bidra till (istället för av) samhället. Frågan infinner sig; har Sverige råd med det?
Ska vi tillåta ungdomar lattja sig igenom skolan och godkänna hela bunten? frågar sig vän av ordning och reda. Självfallet inte. Men det finns varianter av betyg och hur de tolkas av högre studieinstanser. 1 – 5-systemet till exempel, klassade elevernas kunskaper utan att diskvalificera någon. En 1:a var visserligen ett uselt betyg, men det var åtminstone ett betyg och kunde vägas upp av andra.
Den röda linjen F är ingen naturlag, den är av mänsklig hand skapad och kan av mänsklig hand suddas ut. Just nu pågår en statlig utredning som tittar på betygsättningen i svensk skola. I denna är F-problematiken är värd en ordentlig analys. Vad är betygen till för? Som ett signalsystem för talang och motivation för vidare ambitioner i livet, eller för att straffa ut 15 procent av varje årskull så de redan i tidiga tonåren förlorar framtidstron?
Antingen bör det underkända betyget tas bort. Alternativt behöver antagningssystemet ändras så det trots ett F går att bli antagen till vissa, företrädesvis yrkesförberedande program. Det som står på spel här är en stor del av vår framtida kompetens och försörjningskraft. Unga personer som riskerar hamna i bidragsberoende – eller hittar andra sätt att tjäna sitt levebröd.
Svaret börjar utkristalliseras; det har Sverige inte råd med.
Maria Björk Hummelgren
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef vid Östsvenska handelskammaren och krönikör i NT