Vad Finland vill påverkar självklart vårt val

Putins krig i Ukraina medför att svenska folket nu visar en öppnare attityd till vår säkerhetspolitik, även jag.

Krönika 1 april 2022 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ännu finns dock ingen majoritet för NATO (Sifo 49 procent för, Novus 41 procent). De flesta verkar vilja pröva ett så avgörande vägval noga, inte stressa fram beslut som kan få dramatiska följder.

 

Vad är det då som måste analyseras?

Det viktigaste är att väga det skydd NATO-medlemskap ger, på kort och lång sikt, mot de risker ett svenskt (och finskt) medlemskap skulle kunna medföra. Detta har redan gjorts i utredningar av våra tyngsta experter 2014 och 2016. Det nya sedan dess, vilket kräver förnyade överväganden, är att det efter Ukrainainvasionen har blivit uppenbart att Putins Ryssland faktiskt är berett att angripa sina grannländer med förödande resultat. 

 

Problemet liknar den fråga Per Albin Hanssons samlingsregering (väl beskrivet i Henrik Berggrens böcker ”Landet utanför”) samvetsgrant, men ångestladdat, prövade 1939-40. De vägde både risken för att svensk intervention till stöd för Finland skulle kunna medföra en sovjetisk attack på Sverige och att svensk vägran att tillmötesgå tyska krav på kullager- och järnmalmsleveranser och fri lejd för trupp- och permittenttrafik skulle leda till tyskt angrepp. 

 

Att ha med sådana risker i bedömningen är inte liktydigt med att ryska hot ska få avgöra våra beslut. Vetorätt för Putin säger alla nej till. Men vi kan inte nonchalera riskerna. De måste analyseras, likaväl som fördelarna av NATO:s skydd. 

Ytterligare en ny faktor sedan 2016 är att folkopinionen i Finland verkar röra sig snabbare än i Sverige, och att NATO-debatten där är ännu intensivare. Vad Finland vill påverkar självklart även vårt vägval. 

Sedan 2016 har Sverige också utvecklat allt intensivare samarbete med Finland, men även med NATO, USA och EU. Frågan är vad dessa samarbeten innebär? 

 

EU-fördragets s k försvarsklausul (art 42.7) säger att om en medlemsstat utsätts för ”väpnat angrepp på sitt territorium” är övriga EU-länder skyldiga att ge stöd och bistånd med ”alla till buds stående medel”.   

 

Eftersom EU inte är en militärallians är det oklart om texten även avser militära medel och om det stödet – liksom stödet från samarbetsavtalen - på något sätt kan mäta sig med NATOs. Sverige och Finland är de första att ställa EU-frågan på sin spets, men har ännu inte fått något svar. 

 

Ytterligare en avgörande fråga gäller vikten av att Sverige står enat, särskilt i detta nya, utsatta läge. Förre utrikesministern och vice FN-generalsekreteraren Jan Eliasson skriver: ”Klokast att tillsammans med Finland grundligt analysera frågan och inte använda den för att politiskt splittra. Detta gäller särskilt i kristider.” Förre moderatledaren och utrikesministern Carl Bildt håller med och säger att en NATO-ansökan kräver: ”… att alla de stora partierna är eniga”.  

 

Sådan enighet verkar självklar i Finland, liksom att Sverige och Finland måste gå samma väg. Tyvärr är detta inte längre lika klart i Sverige, där moderatledaren Ulf Kristersson verkar vilja göra NATO till valfråga. Sådan splittring är riskabel, särskilt om det – som det ser ut idag – skulle innebära att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen och får avgöra frågan.  

Slutsatsen nu borde bli att alla svenska partier, även moderaterna, enas om att en eventuell grundläggande förändring av säkerhetspolitiken måste beslutas i bred enighet. Detta borde inte vara svårt när så tunga moderata röster som Carl Bildt står för den linjen.

 

Slutligen bör alla eventuella förändringar koordineras med Finland. Att Sverige och Finland skulle gå olika vägar i förhållande till NATO skulle skapa stora risker och bör vara otänkbart. 

I utbyte mot sådana utfästelser bör socialdemokratin utlova att partiet är berett till öppenhet i den pågående prövningen och inte låst vid den traditionella positionen.  

 

Göran Färm
Före detta Europaparlamentariker (S)


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa