Lugnt på fritidsgården. Efter branden har halva lokalen fått stänga. Inte lika många kommer när det inte längre går att spela fotboll, skriver Melinda Kandel.
Mia Matsson sträcker ut huvudet. Hon är föreståndare för fritidsgården sedan 1992, och sitter även i kultur- och fritidsnämnden för Vänsterpartiet.
– Vad gör ni! Kom in Melinda, ropar hon.
– Och dem ska vi släppa ut i samhället, utan fritidsgård! Säger hon, halvt på allvar, halvt på skämt.
Det sista decenniet har Klockaretorpet blivit rikskänt av två anledningar. Dels för bilbränder, öppen droghandel och ungdomsgängen som satte skräck i centrum 2016. Dels för ett exceptionellt framgångsrikt arbete med att organisera varje liten del av samhället för förändring, de följande åren.
Det har handlat om nya samverkansformer mellan polis, socialtjänst och skola, men också fritidsgården, fotbollsklubben, kyrkan, bostadsbolagen, föreningar och andra frivilliga. Centrum byggdes om från grunden, och fylldes med liv och rörelse. 2021 avfördes området från polisens lista över utsatta områden.
Sedan en tid tillbaka har saker gått åt fel håll igen. Inte egentligen sett till brottsstatistiken. Men att det faktiskt var en anlagd brand här i veckan, som gör att bara halva fritidsgården kan användas, är onekligen ett tecken i tiden.
Framför allt handlar det dock om stadsutvecklingen, som kommit av sig och vänts till politisk avveckling. Det handlar om Klockaretorpsskolan som stängdes. Om Kultur- och fritidskontoret som lades ner i sin nuvarande form. Den populära Fritidsbanken verkar vara på väg att flytta.
Och så är det fritidsgården.
Ahmed och Alex, 15 år, kommer ofta hit. "Det är den bästa fritidsgården", säger Alex.
Nio miljoner kronor tänkte kommunen spara in på fritidsgårdarna. Efter stora protester blev nedläggningen av fritidsgården i Åby skjutet på framtiden, men områden som Hageby, Marielund och Klockaretorpet står fortfarande inför stora nedskärningar eller avveckling.
För Borgsmo fritidsgård innebär det att man blir av med sin lokal. De fyra anställda som blir kvar ska sedan arbeta med en form av organiserad, uppsökande verksamhet. En idé Mia är skeptisk till.
– Det är klart att man kan hitta på något jippo och så, något ungdomsarrangemang. Men den här funktionen försvinner ju av att det ska finnas en plats där man kan komma och bara vara. Med trygga vuxna.
– Det är ju en form av social kontroll. Vi vuxna har ju koll, och kan samverka med varandra. Det tappar vi ju om det bara blir någon verksamhet då och då.
Mia ser med oro på hur Klockartorpets verksamheter flyttar ut.
– Det har funnits en känsla av att Klockaretorpet var ett viktigt område, som man ville satsa på. Vi byggde ju upp någonting. Nu känns det lite… vad kommer bli kvar?
– Risken är ju att vi kommer tillbaka till ruta ett. Det vore ju bedrövligt.
Kollegan Isko Fereratovic instämmer.
– Jag är rädd att det blir värre än 2016. Vi var inte trygga någonstans då, vi vågade knappt gå ut.
– Fritidsgården var det som betydde mest för att vända utvecklingen. Vi ordnade nattfotboll tillsammans med FF Jaguar som kunde dra flera hundra på fredagarna. De unga behöver någonstans att vara.
Att det faktiskt var en anlagd brand här i veckan, som gör att bara halva fritidsgården kan användas, är onekligen ett tecken i tiden, skriver Melinda Kandel.
I en debattartikel i NT (3/2) ber kommunstyrelsens ordförande Sophia jarl (M) om Norrköpingsbornas tålamod. Hon talar om ett tufft ekonomiskt läge, att vi måste vända på varje sten.
Hade det varit sant, hade man förstås börjat med att lägga ner Sveriges mest olönsamma flygplats, som slukar 30 miljoner kronor årligen.
Sedan hade man kanske gjort en liten insats för att försöka få sina partikamrater i regeringen att höja statsbidraget en smula.
Att spara på redan sköra områden, och unga som hade behövt allt stöd de kan få, måste vara det absolut moraliskt sämsta sättet att använda skattepengar. Att spara på fritidsgårdar i just dessa områden, allmänt erkända som bland de mest brottsförebyggande institutionerna, kan knappast beskrivas som annat än dumsnålt.
Fritidsledarna Valdo Nyabaro och Andreas Jarlendal är bekymrade över framtiden. "Det här är ungdomarnas andra hem", säger Andreas.
För vad som händer när politiken tar sin hand från våra ytterområden, såg vi med all önskvärd tydlighet 2016. På samma sätt såg vi 2021 hur engagemang från bland annat kommunen, med relativt små medel, kan göra underverk för området.
Nu är Sophia Jarl är på väg att gå till historien som den politiker som återförde Klockaretorpet till polisens lista över utsatta områden, med allt vad det innebär i samhällskostnader.
Det är så onödigt. Det hade kunnat varit så annorlunda.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT