Nordeuropeisk Europapolitik har länge varit negativ till allt som luktar överstatlighet och allt som kostar. Därför har EU inte förmått ta det ansvar man bör kunna kräva i dessa kristider.
EU-länderna har stängt gränser och släckt ner sina ekonomier, ibland så okoordinerat att det rent av har stoppat nödvändig handel med skyddsutrustning. En kraftfull gemensam krisberedskap har efterlysts länge, men finns inte, trots krav både efter tsunamin 2004 och vid epidemier, översvämningar och skogsbränder.
På senare tid har debatten rasat het om hur Europa ska klara den ekonomiska kris vi har nu och än mer den som väntar efter pandemin. Både stigande kostnader och vikande intäkter lär medföra kraftigt ökade lånebehov i EU-länderna, precis som efter finanskrisen. Redan ökar den så kallade ”spreaden” snabbt, det vill säga skillnaden mellan de räntor ett land som Tyskland får betala jämfört med sina europartners i till exempel Italien.
Kanske kan vi ändå ana att attityderna förändras. När de digitala toppmötena hade avlöst varandra i flera veckor lyckades man, snabbare än vid finanskrisen, finna en EU-linje för hur ekonomin ska hanteras. EU erbjuder olika gynnsamma lån både för arbetslöshetskostnader, utsatta småföretag och pandemirelaterade vårdkostnader – totalt över 5 000 miljarder svenska kronor.
Ännu återstår dock svåra frågor: En idé som har återkommit från finanskrisen är att euroländerna bör ta ökat gemensamt ansvar för skulderna genom att ge ut så kallade euro- eller coronaobligationer. Då skulle de mest utsatta länderna som Spanien och Italien kunna låna betydligt billigare än på egen hand. Men de rika länderna i nord, som Nederländerna och Tyskland, säger nej.
Förbundskansler Merkel är dock utsatt för hårt internt tryck från näringslivet att ändra sig. Företagen kräver att Tyskland ska bidra till att rädda de underleverantörer till tysk bilindustri i Sydeuropa, som är nödvändiga för produktionen, precis som tyska banker som hade lånat ut pengar till Grekland krävde att bli räddade för tio år sedan.
En sak borde stå klar, nämligen – för att citera förre utrikesministern Jan Eliasson: ”…att vi inser det ömsesidiga beroende som präglar dagens värld. Nationella gränser gäller inte för pandemier eller klimatförändringar”. Han kunde ha lagt till ”eller för ekonomin”.
Därmed borde EU-samarbetet nu stärkas på just de områden där det är tydligast att samarbete lönar sig – och istället gärna rensa bort en del onödiga detaljregleringar och mindre väsentligt samarbete på andra håll.
Bättre krisberedskap för pandemier, naturkatastrofer, klimatförändringar och flyktingvågor är nog det område som tydligast kräver ökat samarbete. Detsamma gäller en mer samordnad hantering av politiska och ekonomiska kriser och utmaningar, som vad som ska komma efter Syrienkriget och Coronapandemin. Därtill borde länder som Tyskland betala tillbaka en del av vad de har vunnit på Euron genom att låna ut lite av sin kreditvärdighet till dem som inte har vunnit lika mycket och som har drabbats värre av kriserna.
Göran Färm är fd Europaparlamentariker (S).