Hur var Uppsala? frågar någon.
Inte bra, svarar hon.
Valborgsäventyret i det studenttäta Uppsala hade slutat med knarköverdos och inläggning på Maria Ungdom.
Vi var 14 år.
Nio år senare är det en ovanlig Valborg som i skrivande stund står för dörren. I Uppsala kommer inga studenter att samlas – åtminstone inte på samma öppna vis. För inte länge sedan kom dock rapporter om vilda korridorfester i nämnda stad med massivt coronautbrott som följd. Somliga reagerade på nyheten med ilska. Andra hade en mer försonlig inställning. ”Det är ju ändå den bästa tiden i livet de går miste om”.
Och hur ska studentveckan bli i år, undrar jag.
Denna norrköpingstradition som går ut på att varje dag sista veckan innan studenten, är en dag med fest. Det har alltid förbryllat mig att det inte blivit någon större diskussion om hur 18-åringar och deras kroppar reagerar på och mår av den typen av hårt festande. Det är ju knappast heller bara skolornas tuffingar som ägnar sig åt detta – nej, alla ska med.
Hårdare grupptryck får man leta efter. Skolorna planerar för att sista veckan är en vecka utan lektioner. Kan så viktiga traditioner brytas för en släng av virus?
De unga vuxna är ju dock inte ensamma om traditioner som involverar alkohol.
Ett glas bubbel och två och tre är ju nästan obligatoriskt när vårsolen tittar fram, liksom den där första ölen när uteserveringarna öppnat.
Det röda till det grillade – ja gärna varje dag under semestern! Det gäller ju att passa på innan det goda tar slut och vardagens tristess åter gör sig påmind. Semesteralkoholismen är en svensk klassiker.
När våra möjligheter att samlas och umgås begränsas saknar vi sådant vi tidigare tagit för givet. Men vad är det egentligen för aktiviteter vi längtar efter? Jo, ganska ofta sådant som innefattar alkoholkonsumtion. ”Den bästa tiden i livet” sägs det om gymnasisternas och studenternas fester, som i mångt och mycket kretsar kring den rena fyllan.
Men även i sammanhangen där utanför, som framstår som mer sofistikerade, är alkoholen vital. Stereotypen om svenskar, som stela figurer som inte kan slappna av utan ett par järn innanför västen, har bäring.
Missbruk av alkohol och droger kostar samhället enorma pengar som hade kunnat gå till annat.
Det högsta priset betalar dock de enskilda som drabbas. De som blir fast. De som blir fast med de som blivit fast. Det finns ett starkt samband mellan missbruk och mäns våld mot kvinnor och barn, och barn som växer upp i en missbruksmiljö trillar inte sällan dit själva när de blir äldre. Vi lever i en värld där 14-åringar knarkar. Min klasskompis i högstadiet var långt ifrån ensam.
Missbruket kan förklaras på många sätt. Ojämlikhet, fattigdom och illa konstruerade lagar bidrar, det ska inte förringas. Men vi kan inte heller blunda för alkoholkulturens roll.
Jag funderar på samhället som öppnar upp igen efter corona. Då när vi äntligen får leva ut som de sociala varelser vi är, skulle vi då kunna tänka oss ett liv med skratt, dans och glädje, utan rus?
Själv finner jag det svindlande. Men låt oss titta på de kulturer i andra delar av världen som ordnar enorma bröllop och fester med sång, dans och skratt, där inte en droppe alkohol förtärs. Det funkar ju för dem!
Vi kan väl testa?
Melinda Kandel
är städerska, vänsterpartist och ny krönikör i NT.