Han började med det han kallar ”jämförelsernas diktatur”. Alla jämför med andra varje dag och använder resultatet politiskt, ofta rätt oseriöst eftersom pandemins effekter förändras vecka för vecka.
Idag glänser USA och Storbritannien som bäst på att vaccinera, men är totalt bland de sämsta i antalet döda. I början såg det bra ut i Östeuropa, idag mycket sämre. Flera länder som började vaccinera tidigt kunde göra det för att de tog diskutabla risker med nödgodkända vacciner och betalade hutlösa överpriser.
Oppositionen i Sverige jämför alltid med övriga nordiska länder och finner att vår Coronahantering är ett misslyckande. Men jämför vi med hela Europa är Sverige bland de bättre. Vissa menar att Sverige borde valt en tuff ”lock-down”, men många som gick den vägen visar sämre resultat.
Ivan Krastev menar att vi ännu bara kan ana några tendenser till vilka som klarar pandemin bäst. Det handlar om länder med stark tillit till varandra, till beslutsfattare, vård och administration, som gör att man respekterar restriktionerna. Det handlar om länder med erfarenhet av liknande pandemier, inte minst Asiens erfarenhet av SARS. Och så handlar det om samhällssystemets och förvaltningens kvalitet, förmågan att snabbt mobilisera resurser och ställa om till extrema lägen.
Det har också blivit tydligt hur beroende vi är av varandra. Frågan är vilka slutsatser vi drar av det.
Alla kan förbättra sin egen beredskap, men ingen klarar allt själv. Ska till exempel Sverige överleva en långvarig djup kris måste gränserna hållas öppna för handel med mera. Det är till exempel helt orimligt att tänka sig att varje land i världen ska bli sin egen fullvärdiga vaccinproducent.
Istället talar krisen för att vi både globalt och i Europa tillsammans måste stärka krisberedskapen. Bara på det hittills korta 2000-talet har vi upplevt en 11:e septemberkris med efterföljande krig i Irak och Afghanistan, tsunamis i Asien som skapade politisk kris i Sverige och kärnkraftskris i Japan, en förödande finanskris, en begynnande klimatkris med bränder och översvämningar, flyktingkrisen 2015 och så nu pandemin.
Det lär komma fler kriser, och då gäller det att vi är förberedda.
Ivan Krastev oroar sig för att insikten om beroendet innebär att till exempel vi i Europa sluter oss samman i protektionism mot resten av världen. Vi har redan sett sådana tendenser då USA, Storbritannien och Indien stoppar export av vaccin tills den egna befolkningen är klar, medan EU fortsätter exportera till utvecklingsländer.
Men om pandemin lever vidare i fattigare länder ökar risken för ny smittspridning även till oss, liksom migrationstrycket. Vi ser cyniska stormakter som använder vaccin som muta för politiska fördelar, så kallad vaccindiplomati. Och om vaccin säljs ut till högstbjudande istället för att fördelas i internationellt samarbete lär små och fattiga länder alltid bli förlorare.
Den lärdomen gäller också inför andra kriser. En ny flyktingkris kommer att kräva europeisk solidaritet. Och inget land av Sveriges storlek kan ha full beredskap för alla typer av alltmer extrema väderkatastrofer.
Så låt oss ta ansvar för att radikalt förbättra vår egen beredskap, men ihop med våra grannar i EU och i globalt samarbete.
Göran Färm är
före detta Europaparlamentariker (s)