Dit hör demokratins spelregler, regelverket kring grundläggande värderingar som yttrandefrihet, respekt för minoriteter med mera. Dit hör också sakfrågor som är så extremt långsiktiga att det får allvarligt negativa följder för samhället om olika intressenter inte kan vara säkra på att besluten står sig mer än en mandatperiod.
Både regeringsskiftena nationellt och i Norrköping har aktualiserat dessa viktiga ämnen.
Ett sådant exempel var när borgerliga politiker nationellt ifrågasatte om Ostlänken-projektet skulle få fortsätta enligt plan. Lokalt var man brett eniga om att ett stopp vore katastrofalt mot bakgrund av alla beslut som fattats, allt som har börjat genomföras, alla pengar och allt arbete som redan har lagts ner. Man kan säkert ändra på vissa saker, till exempel tågens maxhastighet, men för redan påbörjade investeringsprojekt måste lagt kort få ligga.
Lokalt handlar det bland annat om den kommunala styrmodellen och om energipolitiken. Båda ärendena har sina motsvarigheter nationellt.
Det nya lokala borgerliga styret har ambitionen att genom beslut i fullmäktige infoga sitt eget partipolitiska ”regeringsavtal” med SD i kommunens formella styrmodell. Det gör inte den nationella regeringen som behåller Tidöavtalet som ett rent partipolitiskt dokument. Där verkar ingen ens ha tänkt tanken att avtalet skulle tas upp i riksdagen, men lokalt gör man just det.
Den nya kommunledningen verkar därmed vilja flytta gränsen mellan partiernas ansvar och de kommunala beslutsorganens. Den frågan kan förvisso diskuteras, men då borde man helst försöka hitta något slags samsyn med oppositionen. Annars riskerar vi att vid varje maktskifte få inte bara nya politiska prioriteringar, utan också strid om styrmodellen som kan skapa en hel del förvirring i verksamheten.
Likartat är det med energipolitiken. Nationellt är det uppenbart att ingen vågar investera mångmiljardbelopp i ny kärnkraft om det inte finns ett bindande avtal mellan regering och opposition så att energipolitiken säkert håller mer än en mandatperiod.
Lokalt är det givetvis helt demokratiskt OK att en kommun lägger in veto mot ett visst vindkraftsprojekt som majoriteten tycker är problematiskt.
Det blir mera tveksamt om man gör det i strid med den översiktsplan som har antagits i stor enighet för att ge ledning åt alla intressenter, utan att ha genomfört miljöprövningen och utan att ha försökt hitta kompromisser med den aktuella intressenten (färre, lägre eller annorlunda placerade verk). Med ideologiskt vindkraftsmotstånd som motiv för vetobeslutet, utan klara planer för hur den energiintensiva industrin ska få tillgång till lokalt producerad kraft inom rimlig tid, löper man risk att stöta bort företag som annars skulle vilja investera och skapa jobb i kommunen.
Vad vill jag då ha sagt med detta?
Självklart bör vi fortsätta debattera och kanske rent av strida om mer eller mindre pengar till skola och äldreomsorg, om vi ska ha fler privata intressenter i välfärden, privatisera kommunala företag, sänka skatten eller inte osv.
Men när det gäller principerna för styrmodeller och spelregler som ska ge en stabil grund för kommunens vardagliga verksamhet och när det gäller grundläggande långsiktiga förutsättningar för näringslivet och jobben bör vi kanske tänka annorlunda. Där finns ett behov av breda lösningar som både majoritet och opposition kan leva med och, precis som när det gäller Ostlänken, vid behov stå upp för gemensamt.
Göran Färm
F.d Europaparlamentariker (S)