Då, för tio år sedan, tog Turkiet viktiga steg åt rätt håll. Hade processen fullföljts hade Turkiet kunnat bli en avgörande viktig förebild, det enda huvudsakligen muslimska landet i världen som också kunde bli en stabil demokrati och ett positivt alternativ till arabisk och iransk fundamentalism.
Och det hände mycket.
Från rader av militärkupper så sent som på 1980-talet utvecklades Turkiet i riktning mot demokrati med fria val och högt valdeltagande. Den föråldrade och sönderreglerade ekonomin reformerades, levnadsstandarden ökade snabbt.
Under folkligt tryck, men också press från EU och Europarådet, genomfördes rader av reformer. Dödsstraffet avskaffades. Diskrimineringen av etniska minoriteter och deras språk mildrades. Kvinnors ställning stärktes, om än sakta. Den civila kontrollen av militären skärptes. Befolkningen på det av Turkiet ockuperade norra Cypern stödde försoningsprocessen för ett enat Cypern.
Så det fanns goda skäl för optimism. Även USA stödde EUs medlemskapsförhandlingar med turkarna, inte minst för att knyta det strategiskt oerhört viktiga landet närmare den västerländska gemenskapen.
Idag har dock, sorgligt nog, situationen för detta fantastiskt spännande land förändrats totalt.
Efter försöket till statskupp 2016 har förtrycket i hela samhället ökat. President Erdogan och hans AKP-parti jagar alla som påstods stödja kuppförsöket. Det har aldrig bevisats att den så kallade Gülen-rörelsen låg bakom. Trots det har hundratusentals som anklagas för att sympatisera med rörelsen förlorat sina jobb eller fängslats – och därtill många som bara är kritiska.
Kritiska kurder anklagas regelmässigt för terrorism, oavsett om de verkligen har någon koppling till terrororganisationer som PKK eller bara är oppositionella.
Ett stort antal oppositionspolitiker har dömts till långa fängelsestraff på lösa grunder t ex för att ha ”förolämpat” presidenten. Dit hör ledaren för det pro-kurdiska HDP-partiet Selahattin Demirtas och mänskliga rättighetsaktivisten Osman Kavala, den senare dömd till livstid!
Turkiet tillhör idag länderna med flest fängslade journalister i hela världen, slagna bara av Iran, Kina och Myanmar. Att kalla massakern på armenier och syrianer för 100 år sedan för ”folkmord” medför våldsamma repressalier.
Ovanpå detta har ekonomin skötts så illa att framstegen mot låg inflation, stabil valuta och regional utveckling har omintetgjorts. Politiserad centralstyrning av ekonomin har medfört galopperande inflation och sänkt levnadsstandard, värst för de redan fattiga.
Ännu tycks dock den viktigaste demokratiska livlinan finnas kvar, någorlunda fria och rättvisa val. Demokratin har fått ett sådant fotfäste att inte ens Erdogan helt vågade stoppa de regionala val som gav majoritet för oppositionen i de största städerna Istanbul och Ankara, även om man försökte.
I maj är det dags för presidentval, det definitiva testet på hur starkt demokratin står sig i Turkiet. Valet blir helt avgörande för framtiden, eftersom Erdogan har infört ett alltmer centraliserat presidentstyrt system. Glädjande nog har oppositionen enats om en gemensam utmanare, socialdemokratiska CHPs (statsgrundaren Atatürks gamla parti) ledare Kemal Kilicdaroglu med de två borgmästarna från Ankara och Istanbul som populära vicepresidentkandidater. Därmed finns ännu ett visst hopp för framtiden.
Men Turkiet som medlem i EU?
Just nu står processen helt still. Fortsättningen avgörs helt av Turkiets egna ambitioner. Ju snabbare och mer gedigna reformer, desto närmare medlemskap. Under Erdogan är det uppenbart uteslutet, men med en ny president väcks kanske hoppet igen om Turkiet som en demokratisk förebild i sin del av världen.
Göran Färm
Före detta Europaparlamentariker för Socialdemokraterna