När dessa rader skrivs är det onsdag förmiddag och redan nu har veckan bjudit på flera stora fotbollsrubriker. Om sådant som skett både på och utanför planen. Glädjande är att IFK Norrköping tog sin första seger på Parken i damallsvenskan och att Sveriges herrlandslag slog Azerbajdzjans med hela 5-0 på Friends Arena. Mindre snyggt var det urspårade munhuggeriet mellan förbundskaptenen och sportkommentatorn (var fanns Viaplay-producenten som inte bröt in och hjälpte den handfallne programledaren?).
Och så har vi Zlatan. Mycket har sagts och skrivits om denne ständige provokatörs senaste inlägg, så jag tänker inte ägna mer utrymme än nödvändigt åt att Qatar skulle vara en alltigenom 10-poängsnation. Men en sak har fotbollsstjärnan satt fingret på, om än på sitt eget svårbegripliga vis: Trygghet och frihet hänger ihop. Däremot är de inte motsatser, som Zlatan resonerar. Snarare går de hand i hand.
Inom svensk politik vill partier ofta sätta de två mot varandra. Generellt sett vill vänstersidan gärna erbjuda mer trygghet på en liten bekostnad av människors frihet, till exempel höja skatten (ekonomisk frihet) för att förbättra välfärden (trygghetssystemet). Medan högersidans argument kan lyda i motsatt riktning. Och visst finns poänger här, att trygghet kan innebära inskränkningar i friheten. En farlig gärningsperson som frihetsberövas kan exempelvis innebära större frihet för dennes offer, liksom att inte sätta upp kameraövervakning vid en skoltoalett ger elever en högre frihetskänsla.
Ja, ni fattar.
En intressant trygghetsfråga är den om säkerheten kring folkliga arrangemang. Ett aktuellt exempel är den stundande Almedalsveckan. Efter förra årets ohyggliga överfallsmord i hjärtat av Visby, har förståeligt nog fler frågor om säkerhetsaspekterna kring demokratifestivalen rests. Är priset vi betalar för öppenheten för högt? Behöver vi inskränka friheten på kullerstensgatorna och Donners plats för att öka tryggheten? Krävs det ett ökat avstånd mellan makthavarna och vanligt folk, gärna med en säkerhetsvakt eller två emellan, för att de förstnämnda ens ska våga sig till Almedalen?
Frågorna är berättigade, svaren inte lika enkla. För inskränker vi friheten för mycket, även om det sker i trygghetens namn, kommer evenemanget att tappa sin glans. Så visst betalar vi ett pris för såväl friheten som tryggheten, och ibland står de två och balanserar mot varandra.
Drar vi däremot saken till ytterligheter såsom i Qatar, där brottslighet är sällsynt och gatorna kliniskt soprena, är frågan om är det en rimlig definition av trygghet. Ja, om ens främsta rädsla är att bli rånad eller trampa i tuggummi och man i övrigt är en mönstermedborgare (enligt regimens mått mätt), då är man kanske trygg som örnen på klippans topp. Delar du däremot inte till punkt och pricka samma regims åsikter och metoder och riskerar att grannen skvallrar för myndigheterna om dina avvikande sympatier? Då skänker systemet dig varken frihet eller trygghet. Klippan rämnar. För ett visst mått av trygghet kräver ett visst mått av frihet – och tvärtom.
Mycket har redan sagts om Zlatan, som sagt. Möjligen för mycket, just i den här frågan i alla fall. För när har han har knappast kvalificerat sig som en expert på mänskliga rättigheter? Ändå har han friheten att uttala sig om dem. Lyckligtvis.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT