Det tillhörde inte vanligheten att hamnledningen frågade om råd i affärsfrågor. Men den här affären var lite speciell. Visst kunde den ge klirr i hamn- och kommunkassan, men Rysslands roll och förmåga att blanda ihop stats- och företagsintressen gjorde den inte helt okomplicerad.

Vi pratade med varandra i kommunen och vi pratade med andra med större erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik, och bestämde oss sedan för att säga nej tack. Trots klirret ville vi inte ens närma oss risken att göra något säkerhetspolitiskt vanskligt.

Den här historien säger en hel del om kommunpolitiken. Den handlar verkligen om allt mellan stort och smått. Det är vägbulor och skolorganisation och det är handelspolitik och säkerhetsfrågor och allt däremellan. Den som tror att kommunpolitiken på något sätt är långt ifrån de stora och principiella frågorna misstar sig rejält. Norrköping påverkas av det som händer i den stora världen och det vi gör och säger kan ibland spela roll för den stora världen. 

Självklart ska lokala politiker i alla lägen utgå ifrån vad som är bäst för Norrköping. Vad som gagnar norrköpingsbornas välbefinnande, jobben lokalt och vår ekonomi. Samtidigt kommer vi inte ifrån ansvaret för världen utanför, och därför måste vi fundera på vår roll för att skapa trygghet i världen eller, för att nämna en annan aktuell fråga, vår roll för att trygga elförsörjningen.  För att förstå vad som i längden är bäst för Norrköping måste vi helt enkelt tänka bortom vår egen kommungräns. 

Den här historien säger också något apropå dagens spända läge mellan Nato och Ryssland.  Putinregimens inblandning i andra länders angelägenheter är självfallet djupt provocerande och oroande. Även om båda sidor rimligen begriper hur förödande det vore med en militär sammandrabbning inser jag att det inte är helt enkelt att med diplomatiska medel kyla ner läget. Därför är det fullt begripligt att flera partier tycker att det är dags att öppna för ett svenskt medlemskap i Nato. Ensam är inte stark, och dessutom är det kostsamt. Sverige har visserligen ett långtgående försvarsindustriellt samarbete med andra länder, inte minst Nato-länder, men det kostar att vara självständig.

Det är starka argument, men inte tillräckliga för mig.

Nato-medlemskapet ger ett skydd, utan tvekan, men det innebär också en skyldighet att ställa upp för andra. Det är ett stort steg för ett land som har lyckats leva i fred i drygt 200 år.

Förresten, det där sista är en sanning med modifikation. Sverige har ställt upp när Förenta nationerna har kallat, men det är en annan sak. Med ett Nato-medlemskap följer att vi lämnar ifrån oss möjligheten att själva bestämma över vår försvars- och säkerhetspolitik.

Svensk säkerhetspolitik handlar om just det, att undvika krig, Så långt möjligt undvika att svenska liv offras i en blodig konflikt. Det är som sagt ingen okontroversiell linje, men för min del känns det trots allt bra att leva i ett land där jag måste vända mig till min mormorsmormorsmor för att få veta hur det är ett leva i ett Sverige i krig. 

I det här sammanhanget är självständigheten viktig. Så viktig att till och med kommunpolitiker i Norrköping måste göra vad de kan för att försvara den. Därför tycker jag fortfarande att vi tog ett klokt beslut för fyra år sedan. Med tanke på vad som händer just nu framstår det som ännu klokare idag. 

Lars Stjernkvist

socialdemokrat, tidigare kommunstyrelseordförande numera frilansande skribent och krönikör i NT