Jag fyllde nyligen 66 och har med åren fått ett lite förändrat perspektiv på tillvaron. Jag ser fram emot att styras mer av lust än måsten.
Men pensionär på heltid? Nja det känns inte särskilt lockande. Ska jag vara helt ärlig, och det ska jag förstås varas, skulle jag se det som en bestraffning om jag inte längre fick skriva krönikor och pyssla med annat som någon frågar efter. Jag är inte unik. Det finns många som vill jobba längre, men alla får inte göra det. Samtidigt finns det många med slitsamma jobb som räknar dagarna till pensioneringen och det finns alltför många som inte orkar jobba heltid och som slutar i förtid.
Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att det höjs fackliga och politiska röster för en kortare arbetstid. Vänsterpartiet har längre drivit frågan, och lyfte fram frågan på nytt i samband med sin kongress. En arbetsgrupp inom Socialdemokraterna funderar i samma riktning och frågan är en het potatis i löneförhandlingarna inom kommuner och regioner. Något måste göras åt dagens ojämlika arbetsmarknad.
För egen del har jag ägnat den här frågan en hel del tid under de senaste åren. Jag är inte bara krönikör utan även utredare på deltid i regeringskansliet med uppgiften att lägga fram förslag som gör att fler vill och kan arbeta längre, att vi får ett mer hållbart arbetsliv för alla.
Jag önskar att det fanns en enkel lösning. Om alla som vill arbeta längre får göra det, då kan det finansiera andras arbetstidsförkortning. Ja, det är en del av lösningen. Om fler arbetar längre så ger det skatteintäkter som kan betala en helt nödvändig förbättring av arbetsmiljön inom vården och omsorgen.
Det finns emellertid en hake. Vi lever allt längre, och det är förstås bra, men det betyder också att andelen äldre i förhållande till den övriga befolkningen ökar. Under de kommande 15 åren kommer gruppen över 80 år att öka med 55 procent. Under samma period ökar antalet yngre och medelålders bara marginellt.
Visst, det är en prognos och därmed en gissning, men om den stämmer kommer det att bli en allt hårdare konkurrens om arbetskraften. Och den konkurrensen hårdnar ytterligare då Statistiska Centralbyrån bedömer att det kommer att behövas 120 000 fler inom äldreomsorgen under samma period, alltså till 2040. Till det ska läggas att energiomställningen kräver tiotusentals nyanställningar och att logistikbranschen redan idag har svårt hitta arbetskraft. Åter igen, allt är prognoser som kan ändras, men det vi säkert vet är att inga problem försvinner när vi blundar för dem.
Vad jag försöker säga är att det är bra om det finns krönikörer som fortsätter skriva efter sin 66-årsdag, men det gör inte att vi får fler anställda i äldreomsorgen. Och om vi sänker arbetstiden inom äldreomsorgen och sjukvården, då måste vi anställa ännu fler. Därför tror jag inte att en generell sänkning av arbetstiden är en del av lösningen.
Hur vi än vrider och vänder på frågan kommer vi inte undan att arbetsmiljön måste förbättras. Det är lättare sagt än gjort, men det som är svårt blir inte lättare att göra om vi skjuter på det. Antalet sjukdagar är högst inom vården och omsorgen, och det om något speglar en arbetsmarknad som är ojämlik för kvinnor respektive män. En förklaring enligt facken är att personalen saknar möjlighet att påverka sin egen arbetssituation. Minutscheman och andra finurliga sätt att styra personalen och spara pengar har skapat fler problem än de löst. Och detta skriver jag väl medveten om att jag har ett stort ansvar för bristerna som gammalt kommunalråd.
Minskat antal sjukdagar är utan tvekan ett sätt att få fler händer och huvuden i vården. Det är bra. Möjligen kan vi hoppas på en bättre ekonomisk utveckling och födelsetal och invandring kan justera prognoserna. AI och annan ny teknik kan också hjälpa oss.
Jag är i grunden optimist, men försöker undvika önsketänkande. Därför måste vi helt enkelt förbättra arbetsmiljön så att fler orkar och vill jobba mer och längre.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent