Sverige 500 år – kompromissernas folkhem, värt att fira

Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa 1523 valdes till kung över ett enat Sverige.

Nationaldagsfirande på Skansek 2022.

Nationaldagsfirande på Skansek 2022.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Krönika2023-02-10 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Därmed sattes punkt både för Kalmarunionen ihop med Danmark och Norge och för Sverige som katolskt land med påven som tung makthavare. Vi slapp danska kungar och tyska fogdar (även om Gustav fick en hel del tysk hjälp när han skulle frigöra Sverige från ”dansken”). 

Då lades grunden för det Sverige som nästan alla svenskar idag är stolta över. Stolta ska vi vara, men vi behöver inte hävda att vi är bäst på allt och bör inte bortse ifrån att vi är en ytterst integrerad del av omvärlden. 

Vi älskar naturen (fast Norge är nog ännu vackrare), den relativt friska luften och det ganska rena vattnet. Vi är omåttligt stolta över våra skidåkare (fast Norges är ännu bättre), våra hockeyspelare (Finlands bättre?), fotbollsspelare (främst tjejerna), stavhoppare (med amerikansk bakgrund) osv. Vi skryter gärna över våra företag – Volvo (kinesiskt), IKEA (ägs av stiftelse i Nederländerna) och så vidare.

Men utöver naturen, idrottarna, bilarna och möblerna i platta paket – vad är det som mest gör oss stolta över vårt land?

Själv är jag nog mest stolt över att Sverige från att ha varit ett av Europas fattigaste och ojämlikaste länder som miljontals flydde ifrån har utvecklats till en förebild. Vi ligger permanent i toppskiktet vid olika jämförelser, oavsett om det gäller konkurrenskraft och innovation eller jämställdhet, miljö och yttrandefrihet. 

Redan på 1930-talet skrev amerikanske journalisten Marquis Childs en bestseller om ”Sweden - the middle way”. Den gav oss internationellt rykte som ett unikt land med en särskild ”svensk modell”, som anknöt nära till Per Albin Hanssons folkhemsvision. 

Vårt unika samförstånd på arbetsmarknaden innebär förvisso inte att motsättningarna mellan arbete och kapital har försvunnit. Dragkampen om de ekonomiska resurserna står fortfarande het, men sedan 85 år tillbaka finns en enighet om att konflikterna i största möjliga mån ska lösas fredligt. 

Med samma försonliga attityd har vi lyckats undvika strider och revanschism kring det svenska territoriet och gränserna, och därmed fått leva i fred.  

Som EU-parlamentariker var jag ofta i andra länder och talade om EU:s modell för fred och samförstånd. Många hade svårt att förstå att relativt färska fiender från två blodiga världskrig nu kunde vara vänner och respektera varandras gränser, trots att man ofta hade förlorat en del av sitt territorium till grannen. 

Historiskt – och tragiskt nog än idag – har ju sådana landförluster annars ofta lett till krav på revansch och nya krig. Vi ser det i Rysslands våldsamma krig för att återerövra Ukraina, vi ser det i oförsonliga, olösta strider på Balkan (Serbien-Kosovo-Bosnien), i Nordirland osv. 

Sverige har släppt taget om både Finland, Norge, delar av Baltikum och norra Tyskland, precis som Danmark har avstått från att kräva Skåne tillbaka. Idag är vi i stället nära vänner och broderländer, något att vara väldigt stolta över. 

Min stolthet handlar alltså om att ha lyckats överbrygga motsättningar, inom landet och med våra grannar, och finna konstruktiva lösningar. Vi har kunnat förena snabb ekonomisk utveckling med relativt god miljö och måttlig fattigdom. Vi har blivit ett kompromissernas folkhem. 

Vi är förvisso inte bäst på allt och långt ifrån problemfria. Vi lider just nu av arbetslöshet, inflation och kriminalitet. Men jämförelsevis är vi rätt bra på mycket, och kan vara stolta över vår förmåga att gemensamt ta itu med våra utmaningar och därför leva i fred. 

Lyckas vi slå vakt om detta är den 500-åriga födelsedagen definitivt värd att fira. 

Göran Färm 
Före detta EU-parlamentariker för Socialdemokraterna