Det rapporteras att svenskarna inte lever så återhållsamt som inflationen och påföljande räntehöjningar instruerar oss att göra. ”Champagnen flödar trots krisen”, ”Trots inflation – semestern snålar vi inte med” och ”Svenskarna konsumerar stort – trots det ekonomiska läget”, är exempel färska rubriker från välkända medier.
Vi håller inte tillräckligt i plånböckerna och det oroar ekonomer, inte minst hos Riksbanken som befarar att inflationen inte kommer sjunka i önskad takt. Sedan finns förstås de som lider av de högre levnadskostnaderna, inte minst matpriserna. Detta har bland annat föranlett den infekterade debatten om hungrande barn som äter extra skollunch på måndagar och fredagar för att de inte får tillräckligt med mat hemma.
Båda sidor av myntet – det vill säga att de som lever på marginalen får det riktigt tufft när priser och räntor stiger, samtidigt som många fortsätter konsumera som om ingen morgondag fanns – kan vara effekter av samma problematik; vi är inte rustade för den där morgondagen. Eller snarare; vi lever efter filosofin att leva i nuet.
Den senaste tiden har jag haft förmånen att lyssna på flera ekonomiska experter och bankchefer, som alla påpekat en intressant faktor: svenska bolånekunder är högt belånade och relativt räntekänsliga, eftersom många har rörlig ränta alternativt korta bindningstider. Som jämförelse har hälften av de danska hushållen mindre än en procent i boränta och bundit sina lån i 30 år. I USA råder en liknande situation gällande långa bundna räntor.
Dessutom är vi svenskar dåliga på att spara. Upp med handen den som har den där rekommenderade årslönen på banken!
Carpe diem, fånga dagen. Lev nu, dö sen. En konst, kan tyckas, att inte oroa sig för en morgondag man inte ens vet om den kommer. Vi har därtill precis kommit ur en pandemi, inte konstigt om man vill ha lite roligt och spendera pengar. Förvisso, men Sverige är inte ensamt om postcovid-tider. Däremot tycks vi rätt unika i vår arpe diem-filosofi, som är vida utbredd – även inom politiken.
Valrörelsen 2022 kritiserades för mycket, bland annat för brist på politiska visioner och berättelser om vart Sverige ska framåt. Politiken verkar allt mer reaktivt och få talar om hur vi rustar idag för att kunna fånga dagen om 10, 20 eller 30 år.
Energikrisen är väl det tydligaste exemplet där krisen tog politikerna på sängen och debatten gick lös på vems felet var och när det begicks. Elstödet (reaktivt) konstruerades fram efter mycket om och men. Emellertid hjälper ju det föga mot systemfelen med bristande elproduktion och undermålig överföringskapacitet.
Den kortsiktiga politiken syns även på andra områden, såsom infrastruktur. Dagen före julafton rev regeringen upp beslutet om ny stambana genom södra Sverige. Långsiktiga planer, investeringar och framtidstro slängdes hastigt ut för kortsiktiga politiska vinster och prioriteringar.
Också lokalt hittas prov på Carpe diem-politik. Besparingar på skolan är nog generellt det mest kortsiktiga beslut en kommun kan fatta. Flera kommunledningar har plötsligt meddelat att skolor måste läggas ner. Elever flyttas runt som schackpjäser, till både barnens och föräldrarnas förtvivlan. Överskott på lokaler kan förstås vara ett fullt rimligt skäl till att slå samman eller stänga skolor – det upprörande är överraskningsmomentet i dessa beslut. Hur kan situationen så fullständigt överrumpla politikerna?
För att människor och inte minst företag ska våga ha visioner, investera och göra kloka val krävs att politiken levererar långsiktiga, pålitliga spelregler. Då kan vi på ett trovärdigt sätt planera för framtiden och fånga alla dagar, inte bara nästkommande. Carpe futurum!
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT