Varför engagerar inte EU? Det är en fråga många spekulerar i nu inför det stundande valet. För några veckor hörde jag att skälet till svenskarnas ointresse för EU är för att vi inte upplevt krig på väldigt länge. Det var över två århundraden sedan, faktiskt. Till skillnad från danskar och finländare, tyskar och fransmän har vi inte kriget i färskt folkminne och därför skulle vi svenskar inte på samma sätt uppskatta värdet i den europeiska gemenskapen. I grund och botten är ju EU ett fredsprojekt.
Kanske finns här en poäng. Hur som helst är svensken lite allmänt avogt inställd till ”det här med EU”. Trots den demokratiska process som föregick beslutet att gå med – en process som till och med inkluderade något så sällsynt som en svensk folkomröstning. Men när lagstiftning levereras från Bryssel tycks den mest orsaka irritation, ”EU bestämmer så mycket över våra huvuden”.
Likväl, när vi kan påverka den enda direktvalda församlingen, tar långt ifrån alla chansen. Bara drygt hälften – 55 procent – av de röstberättigade tog den sist (2019). Med svenska mått mätt är det en usel siffra. Vid riksdagsvalen går en bra bit över 80 procent av väljarna och röstar.
Jag har skrivit här tidigare om Sveriges motvilliga medlemskap. Det kan ju bero på en gammal ”fredsskada”. Men i den svenska motsträvigheten tycker jag mig också skönja en självbild om att Sverige skulle vara bäst i en sorts internationell klassjämförelse. Att vi kan och vet lite bättre än övriga Europa – så vad har vi då att vinna på att låta ”dem” bestämma över ”oss”?
Dessvärre är vi inte bäst. Medan övriga Europa slickade sina sår efter andra världskriget och in på 1950- och 1960-talet, gick Sveriges ekonomi som tåget. Det vill säga så som tågen var menade att gå. I ett rasande tempo gick vi från ett fattigt till ett blomstrande välfärdsland. Men takten har avstannat och vi har blivit omsprungna. I år spås svensk tillväxt bli lägst av alla EU:s länder. Och hur är det nu för tiden med tågen? Svensk skola, sjukvård, försvar med mera. Är vi bäst?
Frågan är om vi ens har ambitionen att vara i toppklass? Sättet det samlade Sverige ser på och behandlar framgång, tillåter tvivel. Framgångar är sällan något vi talar högt om, och blott undantagsvis premierar. I den svenska vardagen är det motgångar, utmaningar och besvärligheter som belönas med uppmärksamhet – och resurser.
Ett vanligt argument från EU-kritiker är hur mycket pengar Sverige betalar in i systemet jämfört med hur mycket vi får tillbaka. Kanske har vi oss själva att skylla för att vi inte söker tillräckligt mycket stöd eller lån ur investeringsfonder och annat som EU tillhandahåller?
Medan övriga Europa ser på ekonomiskt stöd som en vinst eller investering i de bästa innovationerna för starkare tillväxt, fler jobb, grön omställning och så vidare, betraktar Sverige det som bidrag. Och vår syn på bidrag är att de ska gå till de som har det sämst eller underpresterar. EU-fonder syftar ofta till uppmuntran av potentiella vinnare. Den synen går på tvärs med den svenska på vem eller vad som ska stöttas av det allmänna.
Var sätts extraresurser in i svensk skola, till exempel? Inte lika ofta till stimulans för utmärkande talang, som till motsatsen. A eller E spelar mindre roll, bara vi undviker F. Resten får klara sig själva, för att generalisera en smula. Men ni förstår tankegången.
Självklart ska resurser sättas in som golvåtgärder, men vi får inte tappa incitamenten för att lyckas och nå stjärnorna. De ambitionerna måste också stöttas. Svensk tillväxt är inte vad den en gång varit, vi är inte längre bäst. För att inte tappa i konkurrenskraft behöver vi höja oss kunskapsmässigt av och med övriga EU-medlemmar. De behöver oss – men vi behöver dem minst lika mycket.
Lika lite som fred och demokrati ska tas givet, ska europeisk tillväxt och konkurrenskraft göra det. Är man missnöjd står dörrarna till vallokalerna öppna redan nu. Du blir inte mindre östgöte eller svensk för att du också är europé. Du blir bara lite starkare.
Maria Björk Hummelgren
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef vid Östsvenska handelskammaren och krönikör i NT