Även om åren från idé till färdigställande ökas på, har planeringen av de nya dubbelspåren mellan Linköping och Järna inte pågått fullt så länge.

Emellertid, det är väl tjusningen med odödlig poesi, litteratur och andra konstformer – fastän verken har sina år på nacken går de att applicera på vår samtid. Tidlös visdom kan vi dra lärdom av idag, trots att upphovsmakaren inte hade en susning om våra utmaningar. 

Även om människan har gått ur tiden, kan vi som alltjämt är i livet ta intryck av hennes eftermäle. Ta Tage Danielsson som östgötskt exempel. Regissören, författaren, skådespelaren med mera, är bortgången men hans inspelade och nedtecknade klokskap finns kvar. ”Om man vägrar att se bakåt, och inte vågar se framåt, så måste man se upp”, yttrade han bland annat. Ord som oftare skulle behöva upprepas – när avgörande infrastrukturinvesteringar ska diskuteras, till exempel. 

Ibland är det som vi lever i villfarelsen att det är klokare att säga nej än ja. Att nej på något vis är den förnuftiges svar, medan ja är drömmarens. Ett nej sparar tid, kraft och pengar. Säg nej till allt och vi slipper besvikelser, vi vet vad vi har men inte vad vi får! Men, vad händer om vi ryggar för alla utmaningar – eller låt oss för all del kalla det problem, för det är klart att sådana uppkommer när stora projekt ska verkställas? 

Om svaret alltid blir nej, kommer vi till slut att stå stilla. Eller i värsta fall backa oss in i framtiden. Särskilt med nej till planer som utformats under decennier, som redan kostat miljontals kronor i investeringar, och som människor, företag och städer redan börjat formas efter. Sådana nej, kostar betydligt mer och smakar beskt av en framtid som aldrig blev av. 

Tänk om nej-sägarna segrat i 1850-talets Sverige, en tid då många led nöd och emigrerade över Atlanten för att söka sig en bättre framtid. I ”Nybyggarna” beskriver Vilhelm Moberg hur utvandraren Karl Oskar Nilsson med familj läste tidningen ”Hemlandet, det Gamla och det Nya”. Året 1854 fick de till sig nyheten, förutom att krig brutit ut mellan Ryssland och England/Frankrike, att:

…järnbanor hade börjat påtänkas även i Sverige. De skulle läggas ut här och var i landet med början i Värmland och Skåne. Det var inte så lätt att föreställa sig, att det en vacker dag skulle komma en ångvagn körande även genom Ljuder socken. Ännu var invandrarna i Amerika de enda sockenbor, som hade åkt med ångvagn.

För att återgå till dagens debatt: säkerställd vattenförsörjning för Kolmården är förstås inte förhandlingsbart. Frågan är om Kolmårdsbornas möjligheter för hållbart resande är det? Eller trafiksäkerheten för samtliga resenärer på väg och järnväg under tiden? Vi bör inte ställa saker mot varandra när det inte behövs, bara den som inte vågar eller vill se framåt klamrar sig fast vid sådana föreställningar. 

Åren från idé till realitet i fallet Ostlänken, börjar som sagt rulla på i rätt bra takt. Tyvärr kan man inte säga detsamma om dagens tågtrafik. Att den rullar på bra, alltså. Dagens spårsträckning som Ostlänken är tänkt att komplettera, är rödmarkerad av Trafikverket. Det innebär att spåren är fulla. Fler tåg får inte plats. Ändå vill vi ur kapacitet- och klimathänsyn, att fler människor ska färdas och mer gods ska fraktas med tåg. Lägg därtill att nuvarande spår behöver rustas upp, och ekvationen blir helt olöslig. 

Visioner kräver mod. Att förverkliga dem kräver än mer. Vi måste våga se framåt, som Tage sade – men inte utan att lära av historien. Den kloke tar till alla till buds tillgängliga medel för att realisera visioner på ett så modernt och långsiktigt sätt som det bara är möjligt. Tage Danielsson hann aldrig höra talas om Ostlänken. Likväl kan projektet ta del av hans filosofi. 

Maria Björk Hummelgren

Näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT