Henrik Schyffert är inte imponerad av Norrköpingsbornas humor, det gjorde han klart i en intervju för en tid sedan.
Egentligen borde jag svara med ett garv. Henrik Schyffert är komiker och det är hans livsuppgift att roa och oroa omgivningen. Därför borde jag bara småle en smula när han för Correns reporter förklarar att hans ”förakt för Norrköping är bottenlöst”. Och detta säger han apropå att han under sin nya turné ska besöka grannstaden Linköping två gånger. En stad han för övrigt är tokig i. Norrköping tänker han inte besöka.
Enligt Henrik Schyffert är vi Norrköpingsbor några sura jävlar, som sitter med armarna i kors och undrar vad det är som händer på scenen. Återigen, jag borde inte bry mig och framför allt, jag borde inte hetsa upp mig och därmed riskera bidra till att förstärka bilden av den sure Norrköpingsbon.
Men jag bryr mig, helt enkelt därför att för mig är humor något allvarligt. Bland det allvarligaste som finns.
Jag delar helt och fullt den israeliske författaren Amos Oz´uppfattning att humorn utgör ett fundament i ett demokratiskt och anständigt samhälle. I sin lilla skrift ”Hur man botar en fanatiker” skriver han att han aldrig har mött en fanatiker med humor. Visst, en fanatiker kan vara sarkastisk, men aldrig humoristisk. Humor förutsätter självdistans, en förmåga att se sig själv genom andra och att se andra. Den kräver empati och nyfikenhet. För att få andra att skratta måste man kunna skratta åt sig själv. Kort sagt, humorn förutsätter allt det som en fanatiker saknar.
Lars Stjernkvist lovar att klippa av sig sitt hår om Henrik Schyffert inte är nöjd med publiken i Norrköping, när han kommenterar komikerns ord om Norrköpingsborna.
Amos Oz lever tyvärr inte längre, men han levde och verkade mitt i den nu återigen uppblossade konflikten i Mellanöstern. För honom gick inte den avgörande konfliktlinjen mellan israeler och palestinier eller mellan judar och muslimer. Den gick inte ens mellan höger och vänster, utan mellan de som har humor, och de som saknar humor.
Jag håller med och därför kan jag inte låta bli att reagera. Det går inte att vara likgiltig när någon indirekt hävdar att vi i Norrköping inte är lika anständiga som våra grannar i väster. Inte ens om det hävdas med glimten i ögat.
Det finns självfallet en hel skrälldus med fakta som säger att Henrik Schyffert har fel. Han hävdar att surheten beror på att vi inte är vana att gå ut i brist på ett rikt kulturliv, och inget kan vara mer fel. Snart är det åter dags för Kulturnatten i Norrköping och då kommer vi åter gå man och kvinna ur huse och umgås och skratta och ta del av det rika lokala kulturlivet. Just det, vi har ett oerhört rikt kulturliv, och därför är det inte nödvändigt att köpa in dyra artister utifrån för att locka ut oss Norrköpingsbor. Jag vet, det har varit en lokal debatt om att vi kanske måste bli tråkigare, men det om något säger väl att vi är bra på att ha roligt. Det är så många som har roligt att några tycker att det är ett kommunalt problem.
Jag påstår att roligheten har djupa rötter. Det krävs både humor och ett jäklar anamma för att resa sig efter kriser och det har sannerligen Norrköping gjort.
Så här skulle jag kunna fortsätta. Räkna upp Albert Engström, en av Sveriges roligaste genom tiderna, och alla andra som visar att Schyffert har dunderfel. Men eftersom jag är både demokrat och anständig vill jag försöka bemöta hans bästa argument. Har han inte lite rätt i alla fall?
Vi kallas ju surbullar och även om uttrycket härrör från textilepoken och lukten av vått ylle så kan det kanske stå för något annat?
Jag har sett och hört Henrik Schyffert live flera gånger. Och när jag tänker efter har han nog en poäng. Jag gillar honom skarpt, men satt nog med armarna i kors. En stund. Det är möjligt att Norrköpingsbor är något mer avvaktande än andra. Vem vet, det är möjligen vår historia som har gjort oss något mer försiktiga.
Vad jag försöker säga är att Henrik Schyffert borde besöka Norrköping en gång till och därmed visa att han är den empatiske och nyfikne person jag tror mig veta att han är. Det är möjligt att publiken kommer att vara lite avvaktande i början, men jag lovar att mot slutet kommer föreställningen att dränkas i skratt och applåder.
Om jag har fel, då lovar jag att klippa av mig håret. Det är inte ett dugg roligt, men det är det värsta jag kan komma på.
Lars Stjernkvist
Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent