Och jag fick återigen känna av förvåningen när jag förstod att den ömsinta utvecklingen av området i själva verkat handlade om att försöka skapa något Dubai-liknande på Vikbolandet. Och jag blev påmind om alla frågorna; Vilka förväntas finansiera det hela? Vem står bakom planerna? 

Norrköpings Tidningars både långa och djupa reportage om Marviken-affären erbjöd onekligen en intressant läsning, även för mig som delvis var en del av skeendet. Men det ska erkännas, det var också en smärtsam läsning. Jag och min dåvarande koalitionskollega Reidar Svedahl gjorde helt olika bedömningar om allvaret i det som kom fram. Förvisso fick jag stöd från övriga kollegor i min uppfattning, men den här typen av konflikter är alltid smärtsamma. 

Det går att kompromissa om det mesta i politiken.  När vi diskuterar hur bostadsområden ska utformas eller hur budgetmedel ska fördelas går det för det mesta att mötas någonstans i mitten. Om viljan finns och även om man i sak står långt ifrån varandra från början. 

Däremot är det svårt att hitta en medelväg i frågor som snarare handlar om moral och anständighet och synen på kommunens trovärdighet. Om jag tycker att ett projekt skadar kommunens anseende, och någon annan hävdar raka motsatsen, då går det knappast att enas om att det är okej med en liten skada.  Den här typen av frågor är svartvita, det är antingen eller. 

Jag ska inte använda det här utrymmet för att argumentera för min åsikt i den här frågan. Nu är det andra som får avgöra om jag och kommunledningen överreagerade när vi stoppade planeringen. Det finns emellertid en principiell sida av konflikten som jag tycker förtjänar en fortsatt diskussion.

Vi får allt fler okonventionella samarbeten runt om i kommun-Sverige. I ett 50-tal kommuner regerar Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans. En förklaring är förstås det förändrade partipolitiska landskapet. Det har blivit allt svårare att få till ett tillräckligt starkt samarbete tillsammans med de gamla vanliga vännerna. Men det finns, tror jag ytterligare en förklaring. 

Det är fortfarande rondeller och personaltätheten i förskolan och andra så att säga vanliga politiska frågor som dominerar dagordningarna. Skillnaden mellan det lokala och globala blir emellertid alltmer suddig. Även i en kommun måste man fundera på säkerhetsfrågor, hur vi ska förhålla oss till utländska intressen och andra frågor om trygghet och trovärdighet i en vidare mening. 

Återigen, självklart är det viktigt i politiken att man gillar varandras åsikter, men det är, vågar jag hävda, ännu viktigare att man litar på varandras allmänna omdöme.

Det finns moderater och andra politiska motståndare som jag inte skulle tveka ett ögonblick att ringa om jag behövde ett råd i en fråga som handlar om just regeringens anseende och trovärdighet. I det sammanhanget spelar det mindre roll att vi tycker olika om skatternas storlek eller om elstödets utformning. Jag skulle lita helt och fullt på att de bara ser till landets eller kommunens bästa och bortser från partipolitiska eller andra intressen.

Därför är det inte konstigt att samarbetet i kommunledningen påverkades av Marviken-affären. Och därför är det inte alls konstigt att dagens kommunledning får frågor om hur de ser på SD-ledarens inblandning i försvarets helikopteraffär. Jag vet, helikopteraffären och Marviken är helt olika frågor, men båda påminner om något principiellt viktigt; en politisk ledning som inte förmår agera kraftfullt och gemensamt i frågor som handlar om trygghet, moral och anständighet får problem med trovärdigheten.  Det gäller alldeles oavsett hur eniga man är om politikens alla vardagsfrågor. 

Lars Stjernkvist

Tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent.