Nja, de exakta siffrorna för varje parti vågar jag inte säga något bestämt om. På en punkt är jag emellertid helt säker. Så säker att jag är beredd att offra hela kalufsen om jag har fel. Jag är säker på att det blir ungefär lika rörigt som efter förra valet. När vi lägger oss för att somna på valnatten vet vi inte säkert vem som kommer att vara statsminister.
Om Socialdemokraterna vinner egen majoritet, då är det förstås klart. Jag är en obotlig optimist, men inser att det inte är särskilt troligt. Om Moderaterna och Kristdemokraterna får mer än hälften av alla röster, vilket också är högst osannolikt, då kan vi vara säkra på att det blir ett regeringsskifte. Alltså vågar jag påstå att vi får ett valresultat som kräver komplicerade förhandlingar för att det ska bildas en regering.
Jag har varit med om några regeringsförhandlingar. Fanns med på ett hörn när Socialdemokraterna bildade regering med hjälp av Miljöpartiet efter riksdagsvalet 2002. Och jag var inblandad när Kvartetten bildades i Norrköping efter kommunvalet 2014.
Jag ska inte så här i efterhand försöka försköna förhandlingarna. Karin Jonsson (C) är bland de envisaste jag stött på i politiken och det var långt ifrån enkelt att komma överens med Eva-Britt Sjöberg och KD om valfriheten i omsorgen. Vi socialdemokrater hade ökat byggande högt på vår dagordning och Reidar Svedahl och Liberalerna ville till varje pris stoppa byggplanerna intill Strömparken.
Det blev en uppgörelse till slut. Det krävdes en hel del kompromissande och framför allt, det blev en uppgörelse därför att vi upptäckte att det fanns tillräckligt mycket som förenade oss i sak.
Notera att jag skev att vi förhandlade efter valet. Ingen av oss hade före valet sagt att vi ville ha precis den här regeringen. Visst hade vi uttalat oss allmänt om mer eller mindre tänkbara partners, men ingen av oss hade låst sig definitivt i regeringsfrågan.
Det är inget konstigt med det. I nästan alla kommuner går det till på samma sätt. Partierna går till val på sina program och först när valresultatet är klart startar förhandlingarna om vem eller vilka som ska bilda regering. I flertalet andra länder fungerar det på samma sätt. Först efter valet försöker partierna forma ett fungerande regeringsunderlag.
Det konstiga är att svensk rikspolitik fungerar annorlunda. Partierna förväntas ge ett tydligt besked i regeringsfrågan före valet. Årets valrörelse kommer med all sannolikhet att följa samma mönster. Partierna kommer att avkrävas tydliga besked om vilka man vill samarbeta med och vilka man inte vill samarbeta med. Det kommer att dras röda linjer och det kommer att göras kategoriska uttalanden om möjliga och omöjliga partners.
Tyvärr.
Visst, när det fanns två tydliga politiska block, då var det inget konstigt med det. Då visste vi när vi somnade på valnatten vilken sida som hade vunnit. Idag har det politiska landskapet ritats om av väljarna. Och därför är det dags att partierna anpassar sig efter den nya verkligheten.
Därför hoppas jag att partierna i den här valrörelsen är något mer försiktiga med att dra röda linjer och undviker att göra alltför många bombastiska uttalanden i regeringsfrågan. Ingen vet säkert hur läget ser ut efter valet, hur stora partierna blir och vilka som över huvud taget finns kvar i riksdagen. Det kommer inte att finnas någon given vinnare eller vinnarsida.
Det enda vi kan vara riktigt säkra på, det är att det blir lika rörigt som förra gången.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT