Det är bäst att börja med en varning. Den här krönikan bör inte läsas av känsliga personer, som har svårt för krönikörer som skriver i egen sak.
Det är dags att förändra synen på äldre. Jag och andra som har samlat på oss en hel del livserfarenhet utgör ingen jättepropp, som försvårar för unga att komma fram och som därför bromsar utvecklingen. Tvärtom, vi behövs och omgivningen borde böna och be om vårt fortsatta engagemang.
Vi i Sverige lever allt längre och därmed blir antalet äldre allt fler. Statistiska Centralbyrån bedömer att antalet personer över 80 år kommer att öka med hela 63 procent fram till 2035. Det är förstås i grunden positivt. Ett kvitto på att samhället trots alla bekymmer går åt rätt håll. Ännu mer glädjande är att de flesta av oss lägger till allt fler friska år. 70 är det nya 50, som det brukar heta.
Det glädjefyllda har en baksida. Antalet i förvärvsarbetande ålder ökar inte alls i samma takt, utan enligt SCB stannar ökningen på blygsamma sex procent. Balansen mellan arbetande och icke längre-arbetande rubbas. Ja, den i grunden positiva utvecklingen har två baksidor. För det första sjunker den andel som ska finansiera framtidens välfärd och för det andra blir det allt svårare att få arbetskraften att räcka till.
Det är många som redan nu larmar om problem att rekrytera personal. Enligt Svenskt Näringslivs enkät är det redan ett stort problem i vår region och i Norrköping. Det behövs fler chaufförer, fler undersköterskor, fler lärare och så vidare. Visst, det finns fortfarande många arbetslösa, och vi ska utan tvekan göra allt vi kan för att få dem i arbete. Men det kommer att krävas mer. Ett ökat barnafödande kan förstås på sikt justera balansen åt rätt håll. Utan de senaste årens invandring hade det sett ännu besvärligare ut.
Hur vi än vrider och vänder kommer vi inte ifrån att vi dessutom måste ta till vara äldre bättre. Jag vet, många har slitsamma arbeten och räknar dagarna till pensionen. För en del måste det vara möjligt att gå tidigare när kroppen eller knoppen säger ifrån. Samtidigt är det helt nödvändigt att göra mer för att förbättra arbetsmiljön. Jag har fått i uppdrag av regeringen att delta i det arbetet, och leder sedan i höstas ett kansli för ett hållbart arbetsliv. Utan tvekan, från arbetsmarknadens parters sida finns en stor insikt om problemen och en vilja att bidra till konstruktiva lösningar.
Det svåraste att komma åt är attityderna, inställningen till äldre. Det finns undersökningar som visar att det finns en uppenbar åldersdiskriminering. Många som närmar sig 65, och som skulle kunna tänka sig att fortsätta, känner en press från arbetsgivaren, ibland från arbetskamraterna, att sluta. Det borde vara precis tvärtom, att arbetsgivaren funderar på vad som kan göras för att anpassa arbetsuppgifterna för att få fler att jobba kvar.
Missförstå mig inte, jag unnar verkligen alla som vill gå i pension att göra det. Att efter ett långt och slitsamt arbetsliv ta det lugnare. Men det finns bevisligen många som kan tänka sig att jobba längre och en del vill det verkligen. Om de får den möjligheten, då ökar möjligheterna att finansiera tryggheten för dem som inte vill eller kan jobba.
VI är, tycker jag, rätt bra på att ställa grupper mot varandra i vårt land. Unga mot gamla. Infödda mot invandrare. Som om vi konkurrerar om ett givet utrymme, och att det gäller att se till att de andra inte breder ut sig för mycket.
Sanningen är att alla behövs, mer än någonsin. Vi behöver till och med lätt överviktiga gubbar som inte längre rör sig lika snabbt och som börjar höra lite dåligt.
Jag kan göra en insats i alla fall.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT