En sådan sak är vad som händer i klassamhället varje år när vintern slår till. Hur gränser prövas och arbeten brutaliseras.

Anders Teglund beskriver i boken Cykelbudet (2021) hur det kan vara att leverera mat till den hemmajobbande medelklassen, när gatorna är blanka av is och vinterdäck till cykeln är långt ifrån en självklarhet.

I Pelle Sunvissons Svenska palmen (2021) får läsaren i stället möta migrantarbetaren Ruslan, som när det blir vinter ställs inför att skotta snö från taket av en hög byggnad utan tillstymmelse till ordentlig skyddsutrustning.

I de båda berättelserna går brutaliteten hand i hand med osynlighet, och min erfarenhet från fyra vintrar som städare är en liknande. Städare har en historia av att arbeta när ingen ser, och sådant är kravet även på vintern. Samtidigt kommer snön, kylan och mörkret som vägrar följa marknadens logik. Nästan ingen vill betala för de extra timmarna det kräver att städa ett golv som färgats brunt av vintervädret, så det faller på städarens lott att göra det med kropp och själ som insats.

Resultatet blir förstås inte bra. Även efter en hjälplig städning går det under de värsta, blötaste dagarna nolltid innan arbetet är som ogjort. Allt är lite eller mycket smutsigt hela tiden. I den smutsen ställs ordningen på ända, och paradoxalt nog slår önskemålet om den osynlige städaren över i sin motsats.

Smuts och renhet är ingen liten sak i vår kultur. Enligt forskare associeras det rena idealet med saker som modernitet, högkultur, framsteg, ordning och kontroll. Smuts å sin sida associeras med natur, kaos, ohämmade begär och låg status. Den som hanterar smutsen; företrädesvis kvinnor, arbetarklass och personer som rasifieras, håller gränsen mellan den rena ordningen och det smutsiga kaoset. Samtidigt kategoriseras de själva till det senare.

När barnvagnar, rullatorer och leriga skor beträder ett nyligen moppat golv är gränserna i upplösning. Blickarna riktas mot den som är satt att hålla gränsen, smutsens främste representant: städaren. 

Många kunder säger att de förstår det omöjliga i uppgiften. Vi suckar åt vädret tillsammans och de antyder att vintern är vår gemensamma fiende. Samtidigt duggar klagomålen mot städningen aldrig så tätt som just på vintern. För alla vet vad smutsen gör med anseendet, och att smutsen till syvende och sist är städarens sak att sköta. Hos de som aldrig tidigare tänkt på att städaren finns formuleras plötsligt en fråga i bakhuvudet: gör städaren verkligen sitt jobb?

Det är konstigt att vara städare på vintern. Utöver den ständiga tröttheten i kroppen som leran och villkoren orsakar, är man på en och samma gång behövd, eftertraktad och bespottad. Det sätter sig på hjärnan. Skammen över det halvdana arbetet följer som en svans från det ena städobjektet till det andra.

I skrivande stund känns vinter avlägsen. Ute kvittrar fåglarna, krokus tittar upp ur jorden och människor sitter på parkbänkarna och kisar upp mot vårsolen.

Hade jag jobbat kvar hade jag njutit av att kunna rulla fram städvagnen mellan trapphusen utan att fastna i snö och lera. Jag hade glatt mig åt att kunna göra ett gott arbete igen, när barnvagnar, rullatorer och skor inte längre lämnar efter sig bruna spår. Jag hade återgått i städrollens vanliga anonymitet.

Men det som är osynligt är på intet sätt försvunnet. Arbetarklassen finns överallt året om. De får samhället att funka, och håller i tysthet ställningarna mot oordning och kaos.

Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT