Torget är omtalat för sitt sätt att låta fotgängare, cyklister, bilister och andra trafikanter mötas utan vare sig skyltar eller trafikljus. Det inger en viss förvirring som faktiskt räddar liv, skriver Maria Björk Hummelgren.
Det utmynnade i en rätt hetsig diskussion. Vi satt i en bil på väg norrut genom staden, två i framsätet och jag (den enda infödingen i sällskapet, ska tilläggas) i baksätet. Vi rullade fram mot Skvallertorget och kollegan vid ratten bromsade in samtidigt som han undslapp en syrlig kommentar om trafikplatsen vi just anlänt till.
Jag for omedelbart till torgets försvar och försökte ivrigt förklara briljansen bakom dess utformning. ”Folk har vallfärdat hit för att se och lära av genialiteten bakom torget”, utropade jag från min baksätesplats. Ironin lät naturligtvis inte lät vänta på sig. ”Eller hur?!” skrattade kollegerna. Sedan den dagen är min vurm för Skvallertorget en ständig källa till nöje. Det upplevda virrvarret där Kungsgatan möter Västgötegatan och Bredgatan benämns som ett kaos! Det vackra samspelet i trafiken går kritikerna förbi.
Men så häromdagen fick jag vatten på min kvarn. Jag träffade en samhällsplanerare från Falun, som berättade att han under sin utbildning fått besöka Norrköping – bland annat för att studera just Skvallertorget. Torget är omtalat för sitt sätt att låta fotgängare, cyklister, bilister och andra trafikanter mötas utan vare sig skyltar eller trafikljus. Det inger en viss förvirring som faktiskt räddar liv.
Samhällsplaneraren förtydligade: på en annan plats där trafikslag möts och det till exempel finns övergångsställen utmålade, vaggas gärna gående in i falsk trygghet. Med musik i öronen och ögonen på telefonen knatar människor ut i godan ro utan att se sig för. Likadant med en bilist som fått grönt ljus och blint litar mer på systemet än sina egna sinnen och kunskap. Det lilla måttet av osäkerhet som möter oss vid Skvallertorget gör oss extra uppmärksamma, hänsynsfulla och därmed sker färre olyckor än i andra korsningar.
Enligt stadsarkivet har torghandel vid Bergsbron funnits sedan 1693 och det äldsta kända namnet är Samtalstorget, som det hette fram till början av 1900-talet då det ändrades till Lilla torget. 1931 bytte stadsfullmäktige tillbaka men 30 år senare ska Föreningen Gamla Norrköping påpekat att namnet var en ”föga lycklig” förädling av Skvallertorget, som det sedermera fick heta. Ursprunget är oklart, men det spelar mindre roll.
Det är inte namnet som är det finurliga med torget, som lett till fallstudier, lockat nyfikna trafikplanerare från när och fjärran eller att Vägverket belönade Norrköping 2004 med ”Vackra vägars pris”. Det är Skvallertorgets unika förmåga att låta olika trafikslag mötas utan vidare reglering – och det funkar. Vid första anblicken kanske det liknar ett kaos, men ordningen och säkerheten det skapar är genial.
Kanske kan Skvallertorgets logik lära oss mer än bara trafikvett? En liten smula osäkerhet gör att människan försäkrar sig mot kraschen av en för tillfället fungerande teknik. Ungefär tvärsemot hur vi agerat gällande vår elförsörjning. Vi tog den för given. Våra politiska företrädare såg inte anledning att säkra svensk tillgång på el och var länge så pass invaggade i falsk trygghet att de knappt ville höra talas om saken. Lite samma jämförelse skulle kunna göras med säkerhetspolitiken, när vi på 2000-talet var så trygga att svenska försvaret mer sågs som en onödig budgetpost än en försäkran, och därför kraftigt monterades ned.
Poängen är självklart inte att det gör människor gott att vara rädda eller otrygga. Tvärtom. Men säkerhet som övergår i nonchalans, kan vara minst lika livsfarlig och notan bli riktigt hög. Det är vi många som får känna på nu när kylan kryper inpå och elräkningen tickar uppåt. Goda system med röda och gröna ljus i all ära, men ett visst mått av försiktighet och kritiskt tänkande är sällan i vägen. Inte på Skvallertorget och annorstädes heller.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT