Globalt mediasamarbete har visat att enorma belopp försvinner till skatteparadis, som annars hade kunnat användas till bättre välfärd.
Det är inte bara affärsmän och företag som smiter. Pandoraläckan pekar specifikt på politiker och ämbetsmän (t ex Tjeckiens premiärminister Babis som gick till val på att bekämpa skattebrott och korruption…), gängkriminella och högerextrema ledare.
Här finns ibland formellt lagliga upplägg, gråzonsmodeller och rena olagligheter. Och det är inga mediaankor.
Internationella valutafonden IMF, EU-kommissionen och EUs värdepappersmyndighet ESMA plus en rad oberoende utredningar har bekräftat årliga skattebortfall på hundratals miljarder dollar bara för stora multinationella bolags skatteundandragande. Räknar vi förmögna privatpersoner och ekonomiska brottslingar talar vi triljoner dollar – och värst drabbas fattiga länder. Även för Sverige uppskattas det årliga ”skattefelet” till runt 50 miljarder.
Görs det då något åt denna fråga som borde vara en av de största?
Jodå, en del. Både FN, OECD och EU har länge bedrivit olika projekt. 135 länder har skrivit på ett globalt åtgärdsprogram. EU-länderna har enats om att företag öppnare måste redovisa sina affärer i olika länder och att svartlista länder som inte deltar i det globala samarbetet.
Tyvärr handlar det rätt lite om åtgärder som faktiskt biter. Att samordna regler på finansmarknaden globalt är svårt, men inte omöjligt. Det visar de globala så kallade Baselreglerna med krav på banker och finansbolag som skapades efter finanskrisen.
Inom EU borde det absolut vara möjligt, som ett första steg. Hittills har dock idén att ge EU en skarp roll i skattefrågor, även mot skatteflykt, varit tabu i Sverige. EU:s ministerråd har flera gånger diskuterat tuffare insatser mot skattefusk, men Sverige håller emot – pinsamt nog ofta ihop med gamla skatteparadis som Irland, Luxemburg, Malta och Cypern. Det borde ifrågasättas rejält i ljuset av den senaste skandalen.
Globalisering och teknikutveckling har urholkat nationalstatens förmåga att ta ut skatt av internationella företag och rika privatpersoner. I praktiken kan många i dag välja var de vill betala skatt och därmed hur mycket. Det sätter tryck på alla att sänka skatterna för att inte tappa investeringar – ett ”race to the bottom”. Sverige har pressats att avskaffa arvsskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, sänka bolagsskatten med mera.
LO:s förra chefsekonom P-O Edin ledde redan för 20 år sedan Skattebasutredningen och fann att ”Sverige bör verka för harmonisering av basdefinitioner och miniminivåer för de mest lättrörliga skattebaserna genom majoritetsbeslut i EU”. Detta, menade han ”… görs bättre i ordnade former än i skattekonkurrens på lågskatteländernas villkor”.
Detta borde bli lättare efter Brexit eftersom britterna har hållit emot. I själva verket är många av skatteparadisen brittiska: Jersey, Isle of Man, Gibraltar, brittiska Jungfruöarna.
Edin hade rätt. Det borde inte vara Sveriges linje, och särskilt inte socialdemokratisk politik, att låta nationsgränserna omöjliggöra effektiv kamp mot skatteflykt som undandrar samhället och medborgarna resurser som skulle räcka långt för att åtgärda de revor i välfärden som så många även i den rika världen lider av.
Den här frågan borde bli stor inför nästa års val.
Göran Färm
F d Europaparlamentariker (s)