Staten borde ta över sjukhusen och kommunerna primärvården, lyder en vanlig rekommendation.
Jag har inget emot tuffare centrala riktlinjer, skärpta kvalitetskrav, ökat statligt ansvar för pandemiberedskapen inom sjukvården och de forskningstunga Universitetssjukhusen.
Men att förstatliga hela sjukhusvården skulle riskera att bli en hopplöst bökig process, utan garantier för förbättringar. Eventuella fördelar som minskade orättvisor riskerar att ätas upp av mångdubbelt större nackdelar som långa avstånd till beslutsfattare, minskad mångfald och mer svårtillgänglig byråkrati.
Många redan hårt pressade mindre kommuner skulle också få svårt att orka ta över primärvården. Istället lär det krävas komplicerade samverkanslösningar, med risk för oklar ansvarsfördelning. Är det verkligen bättre än regioner?
Vi skulle också riskera att tappa det lokala inflytandet över all övrig vård. Man kan fråga sig om de lokala proteströrelser som har räddat sjukhus i bland annat Norrköping och Motala hade varit lika framgångsrika om beslutsfattarna suttit i Stockholm?
Och hur ska vi få demokratiskt förankrade lösningar för tandvård, kollektivtrafik, landsbygds- och regional utveckling (inklusive hanteringen av mångmiljardbelopp i EUs strukturfonder), turism, kultur med mera som också är regionala uppgifter? Borde vi inte hellre lyfta den gamla och väl utredda frågan om färre, större och starkare regioner?
En regionreform har diskuterats sedan 1960-talet, men hittills bara lett till halvmesyrer som lite omfördelat ansvar mellan landsting, kommunförbund och länsstyrelser. Geografiskt har vi fått två, men bara två, nya stora och starka regioner - Skåne och Västra Götaland. Där verkar ingen vilja återgå till det gamla.
En strukturreform till 6 eller 8 regioner skulle också kunna innebära en rejäl rationalisering av överbyggnaden, med färre regiondirektörer, regionråd, regionhus och så vidare.
Den senaste utredaren, kloke förre landshövdingen och före detta moderatpolitikern Mats Svegfors menar att orsaken till bristerna, till exempel senfärdig coronatestning, är att regionerna är för små och resurssvaga: "Vår slutsats blev att landstingen borde slås ihop till färre, men större regioner starka nog att bedriva sjukvård och smittskydd."
Regeringen Reinfeldt stoppade reformen, men sedan försökte också förra mandatperiodens kommunminister Ardalan Shekarabi (S) med ett likartat förslag. Även han gick på pumpen. Motståndet satt mest i riksdagen, där man dels inte vill ha alltför starka regioner som konkurrerar med riksdagsledamöterna om uppmärksamheten och makten, dels helt enkelt inte orkar ta i en så komplex fråga som inte precis är någon valvinnare.
Förutsättningen för att lyckas är nog en bred uppgörelse över partigränserna. Nu borde det vara dags att ta upp den frågan igen.
Sedan finns det en annan kritik mot regionerna och vården, som handlar om alltför marknadsinspirerade styrsystem och alltför omfattande inslag av privata vårdgivare. Den kritiken handlar dock mindre om beslutsnivån. New Public Management, privata vårdcentraler och hyrläkare skulle vi riskera att få även om staten styrde sjukhusen och kommunerna primärvården. Det är en fråga om politisk vilja.