Brexit påverkar inte bara britterna. Just nu kämpar övriga EU-länder med nästa långtidsbudget och budgethålet efter britterna. Storbritannien är ett stort, rikt land med litet jordbruk och därmed en stor nettobetalare till EU.

EU-kommissionen, Europaparlamentet och flertalet EU-länder anser att man måste höja avgifterna, medan Sverige och några andra nettobetalarländer hellre vill skära ner. 

Det är lite egendomligt att det som annars alltid skiljer höger från vänster i politiken, synen på solidarisk finansiering av viktiga samhällsuppgifter, plötsligt suddas ut när det gäller EU. Då blir alla – från höger till vänster – rörande eniga: inte en krona mer till EU!

Är det inte bra då, att vi är försiktiga med skattebetalarnas pengar, särskilt när vi själva går mot sämre tider?

Problemet är att vi samtidigt är väldigt angelägna att få ett effektivare EU som verkligen levererar på viktiga områden.

Förr kunde man kritisera EU för att pengarna mest gick till en ohållbar jordbrukspolitik. Idag ser det annorlunda ut. Numera är regional- och tillväxtpolitik en större post i budgeten än jordbruksstöden, och jordbrukspolitiken har stegvis blivit bättre – om än inte tillräckligt bra. Frågan om ökad självförsörjning med livsmedel växer i spåren av både nya säkerhets- och miljöhot, vilket blir svårt med stora nedskärningar i jordbrukspolitiken.

Förr kunde man också peka på att EU:s budget sköttes illa, att svinnet var för stort. Men idag är det många år sedan EU senast drabbades av någon fiffelskandal och revisorernas bedömningar av hur EU:s budget sköts har blivit allt bättre. Idag är det viktigast att skärpa kraven på medlemsländer som får stöd, utan att respektera grundläggande värderingar eller gemensamma beslut. 

Det bör också noteras att Sverige tillhör de som betalar minst i förhållande till hur rikt land vi är och hur stora skatteintäkter vi har. 

Ska EU leverera på viktiga områden som migrationspolitik, en forsknings- och innovationspolitik som gör att EU på allvar kan konkurrera med USA och Asien, en regionalpolitik som minskar klyftorna och spänningarna i Europa, investeringar för en hållbar klimat- och livsmedelspolitik, effektivare polis- och säkerhetssamarbete, en krisberedd valutaunion – då kostar det!

Det handlar dock inte bara om pengar. Om EU fick ett mandat som gjorde att man på allvar kunde spela en konstruktiv fredsskapande roll i Mellanöstern, istället för den destruktiva maktkampen mellan amerikaner, ryssar och turkar, skulle vinsterna kunna bli monumentala. 

På områden där EU verkligen lyckas, som den gemensamma inre marknaden, kan vinsterna nämligen bli enorma. Den senaste forskningen visar att Sverige tjänat runt 300 miljarder om året på denna inre marknad, sjudubbelt mot den föreslagna EU-avgiften. 

Därmed står vi inför ett val, som inte borde vara så svårt: 
Ett EU som kostar så lite som möjligt.
Eller ett EU som levererar så mycket som möjligt, och därmed lönar sig?

Göran Färm, fd Europaparlamentariker (S)