Politiken och samhällsdebatten står i centrum när ministrar, kommunalråd, myndigheter och tjänstepersoner, organisationer och näringsliv är på plats. Det gör att Almedalen är en utmärkt temperaturmätare för vad som är mest aktuellt i den svenska samhällsdebatten. En sökning i årets officiella Almedalsprogram, som innehåller nära 2 100 seminarier, ger en god signal. Söker du på ”ekonomi” får du 401 träffar, ”energi” ger 280 och ”kompetens” 175. ”Hållbarhet” toppar med 534 träffar – över en fjärdedel av programpunkterna adresserar således ämnet i sin rubrik.
It’s the economy, stupid, lär James Carville, strateg i Bill Clintons presidentvalskampanj 1992, ha sagt och syftat på det viktigaste för amerikanska väljare. Alla andra frågor var underordnade de ekonomiska. En svensk variant av uttrycket år 2023 skulle kunna vara: It’s sustainability, stupid - det är hållbarheten, dummer!
Budskapet om hållbarhet ekar här i Almedalen, 543 seminarier talar sitt tydliga språk. Ändå tycks det inte riktigt ha trummats in i politiken. Under våren vissa framsteg gjorts, regeringen har exempelvis genomfört samtal om Sveriges väg till nollutsläpp 2045. Där konstaterades att energifrågan är avgörande för klimatomställningen… jo tack. Mer konkret är tillstånden till de två havsbaserade vindkraftsparkerna utanför västkusten. Och så den välkomna utredningen om förkortade anslutningstider till elnätet – må det äntligen bli verkstad!
Men detta är långt ifrån tillräckligt, dessutom har steg tagits i fel riktning. I mars överlämnade Klimatpolitiska rådet sin ovanligt kritiska rapport till regeringen. För första gången på två decennier genomförs en politik som kommer leda till ökade utsläpp, menade rådet. Främsta orsak påstås vara förändringarna i reduktionsplikten, det vill säga kravet på inblandning av biobränslen i bensin och diesel, som sänks till EU:s lägstanivå 6 procent.
På midsommardagen publicerade NT en ledare som hyllade regeringens besked om reduktionsplikten. Det finns för lite och för dyrt biodrivmedel, menade ledaren vilket sammanfattningsvis gör reduktionsplikten ”verklighetsfrånvänd”. Men när jag lyssnar på företag i bränsle- och transportbranschen hör jag något annat.
Så många har gjort så stora investeringar för att ställa om sina verksamheter, i nya bilar och maskiner, bränslen, lager med mera. Det har man gjort baserat på förutsättningar som getts av politiken. När dessa helt svängs om, missgynnas de som satsat klimatsmart. Och vad gäller det begränsade utbudet, beror det på att efterfrågan inte varit tillräckligt stor. Sveriges egen energimyndighet skriver: ”Den svenska efterfrågan på biodrivmedel drivs i stort av reduktionsplikten”. Regeringens politik går emellertid åt motsatt håll.
Också på kommunal nivå runt om i Sverige finns skäl att ifrågasätta politikens förmåga att möta upp klimatambitionerna. I början på veckan presenterade Energiföretagen en mätning som visar att vartannat kommunalråd är osäkra på om deras kommun kan möta framtida elbehov inom fem år. Störst är oron i södra Sverige. Samtidigt fortsätter debatten om vind- eller kärnkraft lokalt…
Bitterheten över politikens oförmåga att fatta långsiktiga beslut och ta ledartröjan i klimatfrågan är dock förvånande liten hos företagen. Det som bekymrar mest är signalvärdet: hållbarhet är inte prioriterat. Hattigheten i besked och beslut är också djupt problematiskt – näringslivet behöver långsiktiga spelregler för att kunna göra det som numera förväntas av det: leda klimatomställningen.
Näringslivet ligger långt fram i sina planer för en hållbar framtid. Politiken måste komma ikapp och röja hinder i vägen för den nödvändiga gröna framfarten. Det budskapet ljuder tydligt klart här i Almedalen.
Maria Björk Hummelgren är näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT