En kvinna öppnade dörren, hälsade och svängde sedan omedelbart runt och försvann in i lägenheten. Förbluffad stod jag kvar i dörröppningen och funderade på vad som hände. Efter en stund kom hon tillbaka med plånboken i handen.
Hon tog för givet att jag var där för att sälja lotter för IK Sleipners räkning.
Jag erkänner, jag är en hängiven supporter. Mer hängiven än vad som är riktigt hälsosamt. Jag besökte nyligen Finspång och Grosvad för att se Sleipner spela mot Torstorp. Det gick riktigt bra och mitt humör förbättrades i takt med att målen trillade in. Jag var där tillsammans med en god vän som efter ett tag petade mig diskret i sidan och påpekade att övriga i publiken tittade lika mycket på mig som på matchen. Jag förstod att han skämdes en smula.
Det är nog ingen som ogillar hängivenhet. Starka känslor och starka engagemang väcker ofta sympati. Det finns emellertid en gräns, när hängivenheten övergår till fanatism. När ditt engagemang får dig att blunda för alla rationella argument och när engagemanget för det du tror på får dig att avsky andras övertygelse.
Inom politiken är fanatismen vanligare hos partier långt ut på den politiska skalan, men jag har sannerligen mött den i alla partier. Jag känner Kristdemokrater som förvarar sin ledare även när hon har sagt saker de själva inte har hört och jag har bekanta inom Moderaterna som per definition tycker att partiet alltid har rätt. Och jag känner till Socialdemokrater som kan vakna mitt i natten, beredda att försvara sitt parti i vått och torrt.
Jodå, all fanatism är inte lika farlig. Det är förstås farligt att ge sin hundraprocentiga lojalitet till någon som förordar våld och terror. Trots allt, det får inte samma ödesdigra konsekvenser om man bestämmer sig för att i alla lägen hålla med Ebba Busch eller Annie Lööf. Men all reservationslös övertygelse är farlig.
För en vecka sedan följde jag på plats Socialdemokraternas kongress. Det var en osedvanligt samstämmig kongress. Det mesta löstes med kompromisser, men inte utan problem. Det gnisslades en del och visst blev det en del omröstningar.
Om det inte hade gnisslats, då hade jag varit rejält bekymrad.
Missförstå mig inte, det måste finnas tillit och förtroende, men det gäller att se upp. Se upp så att inte tilliten slår över till dumlojalitet. Med detta sagt, jag om någon borde alltså skämmas när jag helt utan all reflektion och förståelse för oliktänkande jublar över Sleipners, IFK Göteborgs, Real Mallorcas eller något annat favoritlags framgångar och förbannar förlusterna. Och för att jag just nu går småvisslande genom Norrköping sedan det blev klart att Sleipner vinner sin serie.
Jag har bara ett argument till mitt försvar; fotboll är trots allt något relativt oförargligt. Klimatfrågan, sjukvårdens framtid och utbildningen för våra barn och allt annat som är politik är mycket, mycket viktigare. Det riktigt viktiga kräver eftertanke, att du prövar argument för och emot och är beredd att tänka till och att tänka om.
Det finns inga rationella argument för att hålla på IK Sleipner. Eller rättare sagt, jag kan inte med gott samvete hävda att det är mycket bättre för mänsklighetens välbefinnande att IK Sleipner vinner än att Torstorps IF gör det.
Förresten, det finns ytterligare ett försvar för min lojalitet med Sleipner. Jag borde känna igen den blinda övertygelsen och själv reagera om den för ett ögonblick sprider sig till frågor som är allt annat än oförargliga.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande numera frilansande skribent