Med sina 25 000 anställda, varav 9 000 inom städ, är de Sveriges både största städbolag och statliga företag.
Många har nog en positiv bild av företaget. Kanske är man bekant med uppdragsbeskrivningen, om att skapa meningsfulla jobb åt personer med funktionsnedsättningar. Och estetiken i loggan relaterar till värden om mångfald och acceptans. Men bakom fasaden finns en annan verklighet.
I nästan varje nummer av städarnas facktidning Fastighetsfolket, vittnar anställda och fackliga om allvarliga missförhållanden. Om arbetsmiljön, som bryter ner redan sköra. Om chefer som skriker och gormar, och saknar kunskap om arbete med funktionshinder. Chefer å sin sida uttrycker förtvivlan över att inte kunna göra ett bra jobb, eftersom man inte får resurserna. ”En av de värsta arbetsgivarna vi har i Sverige”, skriver det regionala skyddsombudet Richard Fredriksson om Samhall i en debattartikel (2022).
Så här har det inte alltid sett ut. När Samhall bildades som stiftelse år 1980, var det utifrån tanken om att alla kunde bidra med något. Verksamheten var främst förlagd till verkstad och industri. Det var miljöer som fungerade bra att anpassa till de anställdas olika förutsättningar.
Men stiftelsen blev till aktiebolag, och verksamheten byttes till bemanning och städning. En trygg plats förbyttes mot kringflackande i bil i en av Sveriges mest konkurrensutsatta branscher.
Människan och det sociala uppdraget hamnade i skuggan av nya politiska påbud om affärsmässighet. Sjukskrivningar och allvarliga olyckor ökade. De sista åren har människor till och med dött.
I boken Rent åt helvete (2023) sätter författaren och journalisten Elinor Torp ljus på städbranschens smutsiga sida. Det handlar om det växande problemet med arbetslivskriminalitet, där ljusskygga arbetsgivare lockar till sig migrantarbetare med löften om en ljus framtid. I stället utnyttjas de anställda som billig arbetskraft.
Enskilda far mycket illa. Men det drabbar också branschen, genom att seriösa företag som försöker göra rätt konkurreras ut. Att vinna upphandlingar blir i praktiken en tävling om vem som kan pressa sina anställda hårdast.
Arbetslivskriminalitet är dock inte det enda som granskas i boken. Det gör också Samhall – som i mångt och mycket beter sig likadant.
Varje år får Samhall 6,6 miljarder kronor i bidrag för att anpassa arbetet till de anställdas förutsättningar. Hur pengarna används redovisas inte, men det är uppenbart att de inte går dit de är avsedda. I stället pressar man de anställda och säljer städning till underpris. Precis som arbetslivskriminella.
Idén med Samhall, att samhället går in och ordnar arbete för de som faller utanför den privata sektorns snäva ramar, är egentligen både god och möjlig. Men inte om idén samtidigt är att konkurrera på den privata sektorns villkor, i en av de hårdaste branscherna.
Kanske skulle Samhall behöva återgå till sitt ursprung, med icke-vinstdrivande verksamhet inom verkstad och industri. Bli en arbetsplats istället för många, där var och en kan bidra efter sin egen förmåga. Åtminstone behöver Samhall redovisa hur de faktiskt använder sina pengar.
Så länge ingenting görs kommer Samhalls enda funktion i samhället vara att utnyttja funktionsnedsatta för att dumpa löner, arbetsvillkor och priset på städning. Ett sådant samhälle kan vi bara inte vara.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT
Fotnot: uppgifterna i artikeln kommer huvudsakligen från Samhalls egen hemsida och bokslut, fackpressens rapportering, boken Rent åt helvete, rapporter från Riksrevisionen och Almega samt samtal med det regionala skyddsombudet Richard Fredriksson