Utanför strålar solen och vi går in i en vecka när försommaren hälsar på – en tid som naturligt borde innebära picknick i Folkparken, uteluncher och långa middagar i kvällsljuset. Kommer ni att fuska? Mitt råd är att låta bli. 

Själv sitter jag här med huvudvärk. Den börjar bli en trogen (o)vän vid det här laget. Var det morgonens promenad som triggade eller lider jag fortfarande av att jag körde för hårt arbetsmässigt i måndags? Kanske. 

Den kropp jag kände väl har blivit lika opålitlig som aprilvädret.  Eller – jag kan kontrollera den. Så länge pulsen håller sig på en låg nivå och jag vilar efter varje möte och inte utsätter mig för alltför komplicerade utmaningar funkar jag i princip normalt. Det vill säga – just nu fixar jag halvtid och fortsätter gå mina promenader och kämpar mot yrsel, tinnitus (jajemen, även den dansade in lite fint under feberyran) och framförallt hjärndimma och huvudvärk. 

Innan jag fick corona sprang jag en halvmara utan att blinka. Jag är helt enkelt inte riktigt frisk, inte än. 

För nio veckor sedan kom bonusdottern hem med en lätt förkylning. Fem dagar senare fick sambon lätt feber. För säkerhets skull testade han sig och var förvånad över det positiva covid-svaret. Han var trött i någon vecka, men dansade igenom infektionen snabbt. Vi skämtade om att det var lika bra att jag också fick en släng, så kunde vi ha antikroppar ihop och känna en lätt doft av frihet. 

Istället blev det två veckor med hög feber och fosterställning utan lust att prata med någon, mest slänga den där febertermometern i väggen av frustration över att febern inte ville ge med sig. Efter det huvudvärk från helvetet. 

Nä, det här är ingen snyfthistoria. Jag är glad över att kunna promenera, intresserad av hur min värld förändras när jag måste dra ner på tempot. Men det är oavsett en omställning jag inte önskar någon. 

Dessutom finns det de som drabbas oändligt mycket hårdare än jag. För även om infektionen är över innebär det inte att du har vunnit kampen. Viruset är en rysk roulette där läkarna står frågande till varför vissa drabbas hårdare än andra – även efter infektion.

Jag berättar på sociala medier att jag fått en rejäl sidtackling av viruset och får mängder av meddelanden från alla håll. Det är framförallt de som varit helt friska, tränat mycket och som är mitt i karriären som hör av sig. Alla är förvånade över vad som händer med kroppen efteråt. Någon är heltidssjukskriven, en annan trillade ihop i löpspåret när hon trodde hon var frisk, en tredje blev utbränd. Jag börjar inse vidden av virusets efterföljande effekter. 

Glädjande nog gjorde Vrinnevisjukhuset det också och var ett av de första sjukhusen som redan i december satsade på öppen mottagning för rehabilitering av post-covidpatienter. På Danderyds dito finns 5000 patienter inskrivna och fler står på kö för att få hjälp. I mitten av mars gick Socialstyrelsen ut med kunskapsstöd till hälso- och sjukvården för rehabilitering av den ökande mängden patienter som ett år senare fortfarande står där med problem som andning, pulsrusningar och hjärndimma. 

Media börjar lyfta frågan men självklart kommer nyheter om vaccin och dödsfall att prioriteras högre. Först få stopp på smittan, sedan se över vad konsekvenserna verkligen blev. Skälet till att jag berättar det är att vi befinner oss i en kritisk fas nu. Även om du inte blir speciellt smittad så kan du smitta någon annan som i sin tur får en betydligt allvarligare släng av det där världskända viruset som för alltid kommer att sätta spår i historieböckerna. 

Så mitt råd till er alla är: var rädda om er, följ restriktionerna. Och ta viruset på allvar. 

Lina Skandevall

driver kommunikationsbyrå och är ny krönikör i NT