Elias Aguirre är kommunalråd för Socialdemokraterna i Linköping där Kristina Edlund (S) är ordförande i ett kommunstyre tillsammans med Moderaterna. Aguirre och Edlund tillhör de främsta i kretsen av socialdemokratiska kommunpolitiker som vid sidan av jordnära fackföreningsledare utgör kärnan i arbetarrörelsens klassiska ryggrad.
"Ryggraden" lever för nära verkligheterna i samhället för att kunna låtsas att samhällsproblemen är några andra än vad de faktiskt är. Vilket under decenniernas gång har grundlagt det folkliga förtroende som har burit fram goda socialdemokratiska resultat i val efter val i mer än hundra år. Ryggradens folk ägnar sig inte åt att främst rapa upp snärtiga talepunkter som kanske passar bra i de partipolitiska miljöerna som dansar högt över huvudet på vanligt folk. Ryggradens folk ser problemen som de är och lägger inte kraften på att förtränga och förneka sådant som alla ändå ser och förstår.
I senaste numret (1/2025) av den socialdemokratiska tidskriften Tiden medverkar Elias Aguirre med en rak och tydlig uppmaning till sitt parti inför den kommande partikongressen och nästa års valrörelse: "Vi behöver erkänna för oss själva hur vi hamnat i ett läge där vi som parti behöver ta itu med klassklyftor i ett samhälle där segregation, arbetslöshet och till vis del kriminalitet blivit etnisk." Och "erkännandet" är enkelt och uppenbart: En för omfattande invandring har lett till bristande integration och delar av välfärden har varit för svag för att stå emot trycket från det växande utanförskapet. Aguirre skriver: "I perioder har vi känt att vårt parti nationellt duckar för att ta itu med problemen. (--) Fokus nationellt har för ofta varit på att ge motståndarna skulden för samhällsutvecklingen."
Elias Aguirre pekar på ett antal problem där han med rätta anser att socialdemokratin nationellt har hamnat på "efterkälken". Han pekar på partiets motstånd mot att bestämt driva krav på språkkunskaper för arbete i välfärden, motståndet mot att genomföra en folkräkning för att få mer visshet om vilka som lever i landet och han nämner också det motstånd mot "visitationszoner" som länge drevs av partiet nationellt. "Läser man inte av hur samhället ser ut idag så saknar man lätt svar på hur det ska bli bättre i morgon", skriver Elias Aguirre.
Jag håller med Elias Aguirre när han uttrycker förståelse för att många har ren stark önskan om att "kunna lämna den mörka utvecklingen bakom oss och att bara prata om det positiva:" Men vägen ut ur mörkret handlar om att med öppna ögon ta itu med de "gigantiska samhällsproblem" som finns här och nu. Vilket faktiskt är det enda rätta för de två "olika Linköping och Sverige" som vårt land består av.
Ett Linköping/Sverige som är relativt välfungerande, där många klarar skolan bra, där föräldrarna har jobb, där barnen rör på sig i den lokala idrottsföreningen. Ett Linköping/Sverige "där många gör en integrationsresa och kan landa som medelklass-Svensson i en helt vanlig villaförort", skriver Aguirre i Tiden. Samtidigt har vi ett annat Linköping/Sverige som präglas av våld, kriminalitet, arbetslöshet, okunskap och som lever i utanförskap till många av de läkande integrationskrafter som finns i det välfungerande samhället.
Socialdemokraterna behöver förstå betydelsen av sin klassiska ryggrads verklighetsnära samhällsnärvaro. Utan den ryggraden kan S snabbt sjunka ihop till ett utbytbart parti vilket som helst. Medan andra politiska krafter tar itu med verkligheterna på sitt sätt.
Widar Andersson är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och tidigare chefredaktör och politisk redaktör för Folkbladet. Han skriver krönikor ur ett oberoende socialdemokratiskt perspektiv.