Det finns ingen tid att vara en loser

Jag har blivit något av en paria i fackföreningsrörelsen. Det slog mig nyligen, efter att ännu ett fackligt möte slutat i besvikelse.

Krönika 11 februari 2022 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Mina omedelbara ilskna tankar fick mig att minnas hur jag en gång, lika fort som jag kom in och tog en massa uppdrag, också fick höra om gnällspikarna. ”Facket har aldrig gjort någonting för mig!”, kunde de exempelvis säga. ”Men vad har du själv gjort för facket?”, kunde vi svara.

Nu tycktes jag ha bytt sida.

 

Resan mot att själv bli en gnällspik började år 2018. En nära kollega gick in i väggen. Andra grät av jobbstressen. Min egen situation var inte bättre, och en dag fick jag nog. De som utsätter oss för det här ska få betala, tänkte jag, och satte kursen mot fackexpeditionen.

Men jag märkte snart att något i rörelsen inte stod rätt till. Möten följdes av fler möten, men sällan verksamhet. Och överallt ljöd en klagosång: om otacksamma medlemmar och ickemedlemmar som valt teven framför kampen, och om nyliberalismen som roten till det onda.

Tvärs över gatan hade Vänsterpartiet sin lokal. Dit gick jag första gången samma höst, och såg inte skymten av någon nyliberalism. Där ordnades välbesökta möten, och demonstrationer som kunde dra hundratals. 

Hur kunde det vara så olika?

 

En förklaring började ta form i mig när strejkrätten inskränktes. Socialdemokraterna kände sig pressade av högern, och skickade uppdraget till arbetsmarknadens parter. Fackföreningsrörelsens ledare undertecknade själva det avtal som skulle begränsa deras viktigaste stridsmedel genom tiderna. Sedan ordnades kurs för förtroendevalda, om varför inskränkningen var en bra sak. För första gången någonsin, landade antalet konfliktdagar året därpå på 0.

 

2021 var LAS på allas läppar. Regeringen ville göra det lättare att säga upp, och uppdraget landade återigen på arbetsmarknadens parter. 

Först protesterade man högljutt. Man befarade att den nya lagen skulle drabba äldre på arbetsmarknaden, sprida rädsla och förstöra för facken. Men protesterna tystnade. Den 11 november ställde sig LO-styrelsen bakom avtalet om urholkat anställningsskydd. ”Det säkrar möjligheten för alla arbetare att byta jobb”, skrev LO på Facebook, och bildsatte med en leende Susanna Gideonsson. Man blir väl så illa tvungen, tänkte jag. Kommentarsfältet stängdes av.

 

I stället för att kämpa på riktigt, kläs förlusterna om till segrar. Det är ett mönster. Otvetydigt. Rörelsen har flera problem, men den självförvållade losermentaliteten går inte att bortse från. Den sprider sig ned, och drabbar ytterst medlemmarna. Inte konstigt att folk blir besvikna. Som jag, efter det där mötet. Mitt enda lilla lokala uppdrag jag hade kvar, kändes tungt som bly.

Men så plingade det till i mobilen, och jag kom plötsligt på andra tankar. ”Barnmorskornas uppror i Stockholm har gett fler förlossningsplatser!”, kunde jag läsa, och påmindes om alla där ute som fortfarande kämpar. Gräsrotsinitiativ framför allt, som verkar bli allt fler. 

 

Som hotet om vild strejk på Pågatågen förra året, som slutade i succé. Eller de SJ-anställdas övertidsblockader i vinter, i protest mot schemakaos. Eller undersköterskeupproret här i Norrköping, som inte låter kommunen slippa undan med nedskärningar i äldreomsorgen. Eller den nystartade byggfackföreningen i Stockholm, ”Solidariska byggare”, som organiserar migrantarbetare mot arbetslivskriminalitet. Eller arbetskamrater runt om i Sverige, som varje dag står upp för varandra— kanske den viktigaste kampen av de alla.

Nog finns det hopp, och det behöver inte vara så svårt. Kämpaglöd tar en långt.

 

Melinda Kandel

Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Krönika - Melinda Kandel

Hur tänker du kring din ålder? Jobbannonsen hade ingenstans nämnt något om ålder. Ändå var frågan inte oväntad, och mamma förstod dess allvar.

Hur tänker du kring din ålder?  Jobbannonsen hade ingenstans nämnt något om ålder. Ändå var frågan inte oväntad, och mamma förstod dess allvar.

"Nu räknar jag ner dagarna. Inte tills jag får fly, utan tills dess att äventyret börjar"

"Nu räknar jag ner dagarna. Inte tills jag får fly, utan tills dess att äventyret börjar"

De äldre förtjänar mer respekt

De äldre förtjänar mer respekt