Jag återvänder snart till Linköping, men först några ord om tonläget i svensk politisk debatt.  Det är högt, och jag har inget emot tuffa debatter och rejäla konflikter så länge det handlar om att det finns olika åsikter på riktigt. 

Det märkliga och med mina mått mätt tragiska är att konfliktnivån är hög även i frågor där det finns en stor enighet. Jag tänker bland annat på migrationsfrågan, där förvisso politiken lagts om många gånger under senare decennier, men det är förändringar som Moderaterna och Socialdemokraterna nästan alltid har varit överens om. 

När det gäller Nato finns det idag ett starkt parlamentariskt stöd för anslutningen, men det hindrar inte partierna från att bråka om varför de var oense igår. Senast i förra veckan kunde vi följa en sådan debatt i riksdagen. 

 Även när det gäller gängkriminaliteten finns det en bred enighet om stora delar av den politik som förs, inte minst när det gäller behovet av mer pengar till de rättsvårdande myndigheterna. Det är bra, men det är inte lika bra att tonläget bitvis är högt även i den här ödesfrågan. 

Det har sagts att Sverige är landet lagom, och att vi är en smula konflikträdda och därför försöker forma lösningar som i stort sett alla kan ställa upp bakom. Jag vet inte om det någonsin har varit sant, men numera tycker jag snarare att vi har blivit världsmästare i konsten att bråka om det vi är nästan helt överens om.

Därmed är det dags att återvända till Linköping. Här bildade Socialdemokraterna och Moderaterna en lokal regering efter förra valet. Syftet var från början mycket tydligt, det handlade om att åstadkomma en kraftsamling i kampen mot den grova brottsligheten och otryggheten. Kristina Edlund (S) och Niklas Borg (M) ställde sig i täten för samarbetet. 

Nu har det gått en tid och smekmånaden är rimligen över. Jag var lite nyfiken på hur det fungerar idag och därför tog jag i förra veckan kontakt med de båda ledarna. Jo, både Kristina Edlund (S) och Niklas Borg (M) försäkrar att samarbetet fortfarande fungerar bra. Det är fortfarande otryggheten som är i fokus, men Niklas Borg betonar även samsynen när det gäller ekonomisk tillväxt och vikten av förutsägbarhet när det gäller till exempel stora investeringar.

Det där med stora investeringar är intressant. Det finns områden där politiken kan läggas om enkelt och ofta. Skatter kan höjas och sänkas och bidrag kan införas och avskaffas. Människors liv påverkas förstås, men det är fullt möjligt att lägga om kursen. Det är av lätt insedda skäl svårare att byta kurs när det gäller ett brobygge som tar flera mandatperioder att färdigställa.

De regeringsbärande partierna måste alltid kunna prata med varandra om vissa frågor, och i ett nationellt krisläge är det deras förbaskade skyldighet att göra det. För så är det, vi har ett unikt allvarligt läge just nu med både krig i vår närhet och ett annat slags krig på våra egna gator. 

Jag försöker inte leda i bevis att Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) ska sätta sig i samma regering i Stockholm. Jag hävdar inte ens att Moderaterna och Socialdemokraterna måste bilda ett gemensamt styra i Norrköping. 

Visst, även här är tonläget minst sagt högt och även i Norrköping har det bråkats om säkerhetsfrågor. Minns debatten om säkerhetsprövning av ledande politiker. Men även om det finns mycket som omöjliggör ett regeringssamarbete borde både rikspolitiker och lokalpolitiker snegla på erfarenheterna från Linköping.

Återigen, det finns många frågor som vi kan bråka högt och mycket om, men de grundläggande säkerhets- och trygghetsfrågorna hör inte dit.  Därför tar jag av mig hatten för de ledande politikerna i Linköping.

Lars Stjernkvist

Lars Stjernkvist är tidigare socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Norrköping och numera frilansande skribent