I slutet av maj befann vi oss i Paris. Syftet var titta på tennis under den Grand Slam som spelas på Roland Garros. Turneringen är årlig och därmed ett arrangemang som parisarna är vana vid. Det märktes dock att ett annat, betydligt större, idrottsevenemang hade börjat stjäla showen: OS.
Nere vid Seine var det avspärrat och vi kunde inte riktigt strosa omkring som vi hade lust till. Om det var extra säkerhetsåtgärder vet jag inte, men beväpnade poliser patrullerade tågstationen vi bodde intill. De var glada och vänliga, så något direkt hot verkade det inte vara tal om. I tunnelbanevagnarna var stationslägen med en funktion under de kommande spelen markerade med: ”Paris 2024”.
Staden förberedde sig. Och som den sedan två månader senare levererade! Jag har alltid varit svag för stora idrottsarrangemang, inte minst OS. Denna gång tycks de flesta vara överens om att Paris skänkte världen något alldeles extra. Frankrike lyckades pausa sitt pågående politiska kaos, för att genomföra spelen till hela världens glädje.
Paris tog vara på det som finns och har varit. För första gången utlystes hållbarhet som ledstjärna för spelen, det byggdes inte en mängd nya arenor utan fransmännen tog fasta på de som staden redan erbjöd. Och Paris har mycket att erbjuda! Vem kan glömma beachvolleyarenan där svenskarna Åhman och Hellvig tog guld vid foten av Eiffeltornet. Mindre bra gick det för Sverige i ridsport, men åsynen av slottet Versailles i bakgrunden var makalös. Och så avslutningen med ett maraton via Paris alla sevärdheter!
Såväl invigning som avslutning var en hyllning till spelens uppkomst och historia. Högt upp på listan bland sevärdheter i Paris står för mången turist Louvren. Så även på vår då i maj. Förutom obligatoriska Mona Lisa, Venus de Milo och den bevingade Nike med flera odödliga verk erbjöd museet en utställning om OS: Olympism – Modern Invention, Ancient Legacy (ung. modern uppfinning, antikt arv), med fokus på historien från olympiadens ursprung i Grekland (Olympia) år 776 f Kr, via de första spelen som vi känner dem idag från Aten 1896 till 2024 års upplaga i Paris.
Pierre de Coubertin, som skrivs som upphovsmannen till de moderna spelen, var övertygad om att internationella idrottstävlingar mellan nationer skulle hindra stridigheter och skapa fred. Och när vi ser de moderna olympierna tävla mot varandra som om livet vore insatsen för att efter målgång krama om och gratulera sin överman, är det inte svårt att förstå varför. När rivalerna hejar fram Armand Duplantis världsrekord stiger lätt tårarna i ögonen. Inte bara för att hans framgång är vår, utan för att det hela är så vackert.
Motståndare erkänner varandras styrkor och välgång. Män och kvinnor från världens alla hörn radar upp sig inför ett lopp eller en match. OS-ringarna, symboler för kontinenterna, på fredens vita flagga. Det är så jävla vackert, ursäkta språket.
OS bringar fram besvikelser, både idrottsliga, ekonomiska och sociala. Men skänker också yttersta hopp och glädje – likt ballongen med den olympiska elden som steg mot skyn. Sentimentalt, kanske det! Men kan man inte få vara lite blödig och förtröstansfull för någon gång? Jag tror vi behöver det.
Förutom undersköna skådeplatser och sportsliga succéer, visade Paris att världen kan bättre. Vi kan representera och vara stolta över våra respektive nationer, och ändå kramas efter mållinjen. Vi kan vara stora och storsinta. Det är så vackert.
Maria Björk Hummelgren
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef vid Östsvenska handelskammaren och krönikör i NT.