Debatten rasar het om vilken coronastrategi som är rätt, den där staten tar greppet över det mesta och slår till hårt med drakoniska restriktioner eller ”den svenska modellen” där människor – utifrån centrala riktlinjer och rekommendationer – tar stort eget ansvar.
Ingen vet idag vilken väg som fungerar bäst i förhållande till smittan, det lär vi se först senare. Internationellt diskuteras även dessa olika strategiers följder för livet efter krisen.
Professorn Bo Rothstein frågade sig redan 2019 varför den samhällsmodell som i all forskning visar sig vara bäst ändå möts av ökad misstro. Han syftar på den liberala demokrati som förenas med reglerad marknadsekonomi, en icke-korrupt förvaltningsapparat, omfattande välfärd och social tillit till varann.
Svaret är inte helt enkelt, men bygger bland annat på att både politik och forskning har tagit detta systems överlägsenhet för givet, och därför inte kommunicerat, utvecklat och försvarat det tillräckligt kraftfullt. Istället har vi fått Putin och Trump, Erdogan, Orban och Maduro.
Att Sveriges coronamodell inte skulle fungera i till exempel Italien skulle därför bero på att man där har så mycket svagare förtroende för politik och myndigheter. Då duger bara förbud.
Den israeliske historieprofessorn Yuval Noah Harari menar att de val vi gör nu inte bara handlar om den akuta krisen, utan kan få konsekvenser för samhället även på sikt. Han exemplifierar med sitt hemland Israel där de undantagstillstånd som behövdes i krig blev kvar långt efter att kriget var slut.
När makthavare har vant sig vid att kontrollera individer och sätta sig över krav på personlig integritet är det inte säkert att de godvilligt vill släppa makten att övervaka medborgarna. Samma teknologi som används för att spåra feber och hosta kan också användas för att spåra skratt, ilska och med vem du umgås. När man väl har stängt gränserna är det inte självklart att öppna dem igen.
Detta gäller förstås särskilt politiker med auktoritära tendenser. Harari skriver: ”Jag är för att min kroppstemperatur och blodtryck granskas, men dessa data får inte användas för att skapa en enväldig regering. Snarare bör dessa data göra det möjligt för mig själv att fatta mer välinformerade beslut och att hålla regeringen ansvarig för sina beslut.”
Harari pekar också på valet mellan nationell isolering och global solidaritet. Både epidemin och den efterföljande ekonomiska krisen är globala problem, inte nationella. Då är det viktigt att vi samarbetar över gränserna både med kunskap och insatser mot smittan och med åtgärder för att rädda ekonomi och välstånd.
Det vore kanske smartare, menar Harari, att till exempel komma överens om att redan på hemmaplan testa alla som verkligen behöver resa, hellre än att stoppa alla resor. Och det är mycket smartare att alla hjälps åt att stötta de mest drabbade än att hålla kunskap, personal, medicin och sjukvårdsmateriel för sig själv.
Göran Färm är fd Europaparlamentariker (S).